Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 3

ta måste såledos ha hört bullret af hammaren då spiett mord blifvit begånget hade hon ej haft förrän söndagen före den dag då hon blef häktad. Hon hade nemligen då blifvit tillsagd af sin man att gå upp på den lilla öfver makarne Perssons rum befintliga vinden och nedskotta den snö som låg derstädes. Dervid hittade hon Lotta Andreasdotters blodiga kläder och insåg nu att den unga flickan blifvit mördad. Detta var orsaken, hvarföre hon varit så angelägen om att undangömma de funna klädespersedlarne. På ordförandens fråga, om hon ej hört, när de föregifna engelsmännen lagt den döda kroppen upp på vinden, svarade hon nekande. Bräderna der hade legat lösa, sade hon. Domaren anmärkte dock härvid att de bräder som för likets nedläggande blifvit uppbrutna sedermera åter tillspikats och voro så ännu då den ohyggliga upptäckten gjordes. Anna Brikarne inslogos. Härpå svarade den anklagade just ingenting. Anna Brita medgaf för öfrigt att hon ljugit, då hennes man tillfrågade henne, om hon ej sett till Lotta. Hon hade nemligen då uppgifvit, att hon skiljts ifrån denna på ångbåtsbron. Till de stölder och bedrägerier i bodar jemte annorstädes, för hvilka Anna Brita Persson varit anklagad, förklarade hon sig äfvenledes fullkomligt oskyldig, ehuru hon i dessa fall blifvit nästan fullkomligt öfverbevisad. Hennes man, gasarbetaren Persson, hade äfven blifvit till förhöret kallad. Då han, sedan man funnit gagnlösheten af att längre söka inverka på hustruns oböjliga sinne, inkallades, och Anna Brita fick syn på honom, kunde man märka en, som det tycktes oförställd, konvulsivisk darraing i henues anletsdrag. Hon brast slutligea ut i snyftningar och gömde ansigtet mot den henne stödjande vaktknektens arm. I denna ställning förblef hon medan de få frågorna riktades till mannen. Denne visste intet att tillägga till hvad han redan förut uppgifvit. Han hade hemma i sin bostad icke märkt några tecken antydande den handling som blifvit begangen Icke heller hade han kännt någon lukt af liket som under sista tiden det låg doldt på vinden måste ha börjat undergå förvandling. Första gången han på något sätt underrättades om att misstankar blfvit väckta mot hans hustru, var då en af hans bekanta omnämnde detta. — Hans fullkomliga obekantskap med hela dådet intygades för öfrigt denna gång varmt af Anna Brita sjelf. Allmänna åklagarens slutpåstående infordrades af domstolen. Hr åklagaren begärde del af protokollet, och uppsköts målet på åtta dagar, till hvilken tid slutpåståendet skulle vara fardigt. Ordföranden hade redan gifvit befallning om den anklagades återförande till fängelset, då hon begärde att få tala med sin man. Denne gick på ordförandens tillsägelse fram till henne. Hon ville sakta yttra några ord till honom, men han drog sig tillbaka, bedjande henne högt framställa hvad hon hade att säga. Jag har intet att säga dig yttrade hon, men vill du ej räcka mig din hand? Nejr. blef mannens svar, du har gjort mig för mycket onåt, att jag någonsin skulle kunna räcka dig min hand. En qvinna bland åhörarne, som kände sig rörd af den brottsligas olyckliga belägenhet, yttrade dervid högt: . ÅAh tag sin hustru i hand, Persson. Men mannen aflägsnade sig utan att ha beviljat hennes bön. Och man kan ej tadla honom för det, då hon ännu ej genom en sann bekännelse ens visat ånger öfver de brott som hon, menskligt att döma, måste ha begått. Förhöret var slut, och Anna Brita Person utfördes, som det tycktes, till hälften afsvimmad och buren på den stol, hvarpå hon sutit. — En mansperson vid namn Joh. Pettersson Bellman undergick igår förhör inför rådhusrätten, angående en stöld som han den 2 dennes begått å ett värdshus, som i stadens 11:te rote hålles af värdshusvärden Gust. Andersson. Bellman redogjorde för sitt lefnadslopp, af hvilket en stor del förflutit inom fängelserna. År 1851 hade han lemnat Keiller C:s mekaniska verkstad, yttrade han till en början. — Nå, hvad gjorde du sedan? frågade ordföranden. — Ah, sedan har jag just ingenting gjort, utan kvarit i fångenskap, svarade karlen, synnerligen beåten med det korrekta och känslofulla sätt hvarpå han uttalade de sista tre orden. På ordförandens spörjsmål uppgaf han nu, att han år 1851 för första resan stöld undergått 28 daars fängelse vid vatten och bröd med thy åtföljande ea uppbyggliga bihang af uppenbar kyrkoplikt. För andra resan stöld hade han fått 2 års fästning jemte vatten och bröd-straff, hvilket icke heller denna gång afgick med mindre än 28 dygn. Tredje resan nade medfört ytterlig sex års fästning på Långh0Imen; och hade han sålunda, ett litet intermezzo om tre år på Carlsborg inbegripet, sutit i fängelse tela tiden från år 1851 till Februari förl. år, då han från Långholmen lössläpptes. Sedan den anklagade upprullat denna otäcka tafla af ett menniskolif, som för samhället gått alldeles förloradt, öfvergick domstolen till sjelfva ransakningen. Hvad som upplystes var följande: Den 2 d:s inkom anklagade Bellman jemte en stensprängare med namnet Gärd vid middagstiden a G. Anderssons värdshus der de begärde förtäring, den de erhöllo och betalde. Såväl skänkmamsellen som pigan begåfvo sig sedermera ut i köket och stannade straxt vid den till skänkrummet öppna dörren, utan att likväl observera hvad de båda karlarne, som voro ensamma i det senare rummet, togo sig före. En tiggarflicka vid namn Jenny Hagman kom derunder in i skänkrummet. Bellman, som stod bakom disken. onge flickan hvad han ville så skune han avna