Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 3

kättegangsoch Polissaker. Rådhusrätten. Anna Brita Persson, till hvars namn ett så blo digt och förfärligt minne anknyter sig, i går upp hemtad inför rådhusrätten, sedan ett från Sundhets. kollegium anländt utlåtande förklarat henne åtmin stone numera vara fullkomligt fri från all sinnes rubbning. Detta kollegii utlåtande stödde sig dels på kollegii egna slutsatser af de detsamma underlagd: handlingarne i målet och dels på fängelseläkaren du Thunbergs meddelande i ämnet. D:r Thunberg hade nemligen i ett begärdt och afgifvet ullatande till kol legium yttrat, att ehuru han fruktat det den ankla: des till en början troligen låtsade galenskap skulle genom vanan, fängelselifvet och samvetsqvalen kunna blifva verklig, så hade likvisst alla tecken till vansinne upphört i sistl. Oktober månad, då en tumor eller större bulnad i venstra sidan af underlifvet började utbilda sig. Då målet påropades infördes efter en stunds väntan den anklagade, hvars svaghet var så stor, att hon måste till hälften bäras af tvenne af fängelsets vaktknektar. En stol var framställd åt henne, på hvilken hon med någon möda nedsatte sig. En filt sveptes om hennes fötter. Vid hennes sida stod en vaktknekt som uppehöll henne; det syntes som skulle hon eljest af svaghet ha segnat af stolen. Hennes drag voro ännu skarpare och hårdare än någonsin. Det tycktes dock ej blott vara den starka afmagringen som framkallat detta uttryck i hennes ansigte. Skyldig eller — vi erkänna att detta ord nedskrifves mot vår öfvertygelse — oskyldig, måste detta år som hon tillbringat i cellens enslighet ha utgjort en tid af förfärliga strider emellan hennes jernhårda karakter å ena sidan, och samvetsqvalens spöken, eller åtminstone förtviflan öfver en så hemsk belägenhet, som hennes å den andra. Kring de bleka och tunna läpparne hvilade emellertid samma drag af hård bestämdhet som förr, och de stora svarta ögonen hade om ej samma glans så åtminstone samma djerfva uttryck som de första dagarne efter det hon trädt inom fängelsets murar — troligen för att ildrig mera i detta lifvet lemna dem. På ordföranden rådman Ingelmans fråga huru hon nu befann sig, sade hon sig vara mycket sjuk. Hennes lidande vore egentligen värk i sidan, der hon nade en stor kula. — Tillfrågad om hon erinrade sig varför hon var anklagad, svarade hon att hon mycset väl erinrade sig det. Till hvad hon förut bekännt j nade hon intet att tillägga, hvarken inför Gud eller nenniskor. För öfrigt finge det gå hur som helst, non hade intet mera att hoppas här i lifvet. På några frågor af ordföranden upprepade hon sott hvad hon förut sagt. Det var de tre engelsnännen som begått mordet, vidhöll hon. Dessa hade ått med sig Lotta Andreasdotter ut i förstugan, derfrån hon hört buller. De hade sedermera haft hen1e att upptvätta den i förstugan befivtliga bloden, wvilken hon trodde härröra deraf att de engelska sjönännen på något annat sätt våldfört sig å Lotta AnIreasdotter. Sedermera hade hon gått på sitt rum, varefter engelsmännen inkommit i rummet och katat en summa af 36 rdr på bordet och sedan aflägsat sig, hvarpå hon insomnade. Någon aning om att