Göteborgsposten – 20 januari 1864, sida 2

ka den stämning, hvari minnet och önskningarne finna rum. Jag har i afton den äran att i denna församling utbringa skålen för Sverige, och jag tror mig vara en trogen tolk för stämningen, när genom mig talar den Nordens ande, som kallat denna aftons festlighet till lifs. Det må vara mig tillåtet att erinra om, att svårigen Sverige någonsin haft i sin hand så mycket som i närvarande ögonblick, att främja och besegla enhetstanken i Norden — eller att hejda den utveckling, i hvilken vi alla, som här äro församlade, ju äro eniga om, att se det saunt historiska framåtskridandet i Norden. Vi hafva all grund att tro, det Sverige står beredt att med heder lösa den uppgift, tiden gifver det. Sveriges folk kan fullborda denna uppgift, derför är dess forntid en borgen; ty det har med ära räddat sig ur farligare, om än ej vigtigare, förvecklingar än den nu ifrågavarande. Och historien har, synes det, sjelf visat Svea folk den väg det skall beträda. Det svenska folket besitter, om jag så må uttrycka mig, en icke omärklig utvidgningskraft. Det har i gamla tider uppträdt både mot Östern och Södern, intilldess det mattades i kampen mot öfvermäktiga hinder och blef tvingad tillbaka innanför de gränser, som måhända utgöra dess sanna styrka. Men då det stoppade för Sverige i öster vände det sitt ansigte mot vester. Det bör likasålitet väcka vår förundran som det behöfver förtigas, att detta först skedde med eröfringslystna blickar. Men också här skänkte historien Sverige en ny lärdom, Den förde det tillbaka i frändskapens krets och påminde det dess härkomst, dess slägt och dess naturliga försvarspunkter. Den visade det hvilken tillväxt af styrka och hjelp som naturen och de naturliga inbördes intressena gifva. Och den har under de senaste 50 åren sträfvat att lära Sverige, att den skatt af naturliga hjelpkällor, som äro nedlagda på Sveriges och Norges jord och i de fränders hjertan som bebo denna jord, icke kunna vinnas genom tvång eller gräl, utan allenast genom yttringar af ett oegennyttigt brodersinne. M. h. Annu stå vi blott vid början af det eniga Nordens historia. Ett bemärkelsetecken, huru långt den är skriden fram, har vii de oförgätliga och derför ofta återupprepade orden af vår bortgångne vise furste: ÅIådanefter är strid omöjlig mellan Nordens tre solk. Måtte dessa ord blifva sanning! Må Nordens började gemensamma historia icke blifva afbruten! Detta skall alltid till en väsentlig del bero på den starkaste af de tre fränderna, och icke minst nu. Det är nu en tid, då uraktlåtenheten att handla bestämdt i broderskapets anda är detsamma som att handla emot den, och hvarje steg tillbaka kommer förr eller senare att jäfva sanningen af kung Oscars höga ord. e Men, jag återupprepar det, stark är vår lit att Sverige vill uppfylla de förväntningar, som dess ärorika forntid, historiens kraf och folkets högsinnade karakter låta oss ställa till det. Det finnes tecken nog som antyda att allt är vaket i Sverige, att brödrafolket har fattat och förstått den handling, tiden bjuder det fullborda, och att det vill fullborda den, om Gud: gifver lycka. vi vilja icke ej en gång i våra tankar, föreskrifva Sverige handlingens form; vi uttala blott den förtröstan, att handlingen skall blifva sådan, att Sveriges ära och Nordens hopp betryggas. Måtte besinnandets och klarseendets, sjelfförnekelsens och tapperhetens ande hvila öfver Sveriges folk i dessa ödesdigra tider till dess och Nordens fromma! Med denna onskan tömmer jag skålen för srånderna på hinsidan Kölen och utropar: Lefve Sverige! Samme talare utbringade äfven Danmarks skål. Till festen voro versar skrifna al Hen