Göteborgsposten – 20 januari 1864, sida 2

— Kanhända föredrager hon markis Roger Asburthon? — Jag vet ej. — Nå då älskar hon väl ännu icke någon. — Och likväl, återtog sir Robert, är hon stundom nedslagen, nästan dyster. — Symptomer, mumlade läkaren. — Hon har anfall af djup melankoli, fortfor sir Robert, och detta sedan omkring tre månader. — oOch ni har aldrig tänkt på att fråga henne? — Aldrig. I detsamma som sir Robert Walden uttalade detta ord, anlände miss Ellen. Hon räckte handen åt sin onkel och helsade temligen högdraget på Bolton. Denne betraktade henne med en genomträngande uppmärksamhet. Mitt barn, yttrade sir Walden, jag får för dig presentera en gammal vän till mig, en vän som jag kände i Indien, doktor Bolton. Miss Ellen antog en min lika högdragen som hennes helsning. Utan att se på Bolton yttrade hon derefter: — Min onkel, gif mig er arm och låt oss taga en promenad. — Hvart vill du gå? — Till parkens slut, för att möta markisen. — Kom Bolton, sade sir Robert, följ med oss. Ni bör vara nyfiken att få se markisen. Bolton gick tyst vid sidan af gentlemannen och den unga flickan.