Göteborgsposten – 20 januari 1864, sida 1

— WW ————A —— miska föreläsningar. Enfin: föreläsningen börjades såsom sagdt. Hr Malmström, svartklädd, i hvit halsduk och med hvita handskar, steg upp i den på en estrad anbringade katedern, nedanför hvilken voro uppställda sådana der guldstolar, ni vet, atsedda för kongl. familjens medlemmar, men hela aftonen fingo stolarne stå tomma. Bakom dessa stolar vidtog den långa raden af bänkar, som voro tätt packade med herrar och damer at olika stånd och vilkor. Läktarne voro också fullsatta. Hr Malmström har en något svag organ, så att hans ord, åtminstone under föredragets första hälft, endast med stor svårighet kunde uppfattas. Hans föredrag omtattade partistriderna under frihetstiden och utmärkte sig för ett mycket logiskt sammanhang, klarhet och sakrikhet, men hr Malmström saknar förmågan att rycka med sig sin publik, hvarför intrycket på åhörarne i sin helhet af det flärdlösa föredraget ej slog så särdeles an. En särdeles helgjuten, åskådlig bild uppdrog han af Fredrik I och likaså af Gyllenborg och Horn. Lifligare var hr Malmström i sin skildring af dalkarlarnes uppror samt af riksdagen 1742, då de heta striderna utkämpades i stånden rörande valet af tronföljare åt Fredrik I och då bondeståndet i sista stunden envisades att vilja ha prinsen af Danmark till tronföljare, en envishet som dock besegrades af den kloke talmannen, som visste huru han uppställde voteringspropositionen: den som icke vill ha prinsen af Danmark han sitte qvar på sin plats, den som vill ha honom till tronföljare han stige upp och gifve skäl för sitt votum — och se bönderna sutto beskedligt qvar på sina platser. Nästa föredrag kommer att skildra hattarnes ställning till den valda tronföljaren Adolf Fredrik. — Jag vågade här ofvan säga att dessa föreläsningar blifvit en modesak och jag vågar hålla fast vid detta omdöme. Det slag af vetgirighet, som de i La Croixs salong församlade 1,000 personerna skulle representera, skulle jag vilja beteckna med nyfikenhet, ingenting annat, och hinna vi blott så långt som till framåt April, torde det visa sig om denna vetgirighet varit verklig eller om den ej då redan anser sig mättad. Mycket pratar man här om det opraktiska i att publiken skall få anteckna sig till biljetter, hvarigenom tillträdet lemnas till största delen åt en massa folk som har god tid med att springa och anteckna sig och alla andra som ej ha tid dertill bli utestängda. Man önskar derföre att biljetterna skulle utdelas så långt de räckte vid ingången till föreläsningssalen, men hvilket väsen, hvilken oreda skulle då ej uppstå, ja fara vore det värdt att vid uttagningen af biljetter det skulle komma till handgripligheter. Det bästa sättet härvid torde dock vara det som nu begagnas, så mycket man än opponerar sig deremot. Om den blifvande hertiginnan af Dalarne — den första med denna benämning vi få liksom hertigen af Dalarne är det — berättar man här åtskilligt, och jag omtalar här hvad jag hört, utan att jag dock kan bestämdt säga att det är exakt. För det första skulle prinsen ha sett henne ett par gånger under sin förra resa i Schweiz. Vare sig att prinsessan då gjort intryck på honom — det påstås då. alldeles bestimdt af fruntimmerna, förstås — eller icke, nog af, hans frieri skulle ha ett. mycket starkt tycke med det Cesariska renividi-vici, ty prinsen ankom till Neufchatel ena dagen, uppvaktade prinsessan och hennes slägtingar den andra och sade rent ut sin hjertans mening den tredje — roch inte blef det nej san, som det står i visan. Prinsessan och hennes familj reste derester till Altenburg, ty det gick naturligtvis ej an att officiellt förlofva sig på så der resande fot, som familjen då befann sig på. En person som är