Göteborgsposten – 20 januari 1864, sida 1

såframt det nägonsin mera skall vara tal om ett enigt och starkt Skandinavien. Nåväl, stunden är nu inne, då denna gräns på verkligt allvar hotas. Det är visserligen sannt, att Tyskland sjelft är inom sig splittradt, men Preussen och Österrike äro dock i besittning af så stora härmassor, att det lilla Danmark kan öfvermannas. Danska regeringens modiga beslut, att det oaktadt bjuda den vida mäktigare fienden spetsen, vittnar om, att den djupt känner vidden af den fara, hvari landet skulle sväfva, om tvehågsenhet och vankelmod gjorde sig gällande; att folket är fullt öfvertygadt om rättvisan i sin sak och derföre ej tvekar att för den våga allt. Men det finnes äfven all sannolikhet för att danska regeringen eger medvetande om, att hon ej skall sakna understöd i sin rättvisa kamp. England har gått för långt, för att kunna alldeles draga sig tillbaka och det skall ovilkorligen nödgas handla aktivt med kraft, emedan deri ligger enda medlet, att imponera på de emot Danmark fientliga makterna, hvilka föga eller intet bry sig om Englands voter. Sverige Norge hafva visserligen förbehållit sig fria händer; men ha äfven på samma gång ljudeligt uttalat, att de förenade rikena kunna tvingas, att i alla hänseenden skynda Danmark till undsättning för Eidergränsens bevarande. Det förljöds för någon tid sedan, att någon särskild öfverenskommelse då skulle vara å bane mellan England och SverigeNorge, för ett eventuelt krigs utbrott. Morning Post för i Måndags säger, att ,, England troligtvis uppträder skyddande Danmark, emedan intressenas skydd fordrar detta uppträdande. Man kan häri utleta en fingervisning, ehuru vi, sanningen att säga, icke förlita oss mycket på Englands verkliga vilja — dock torde här intressena vara så starkt med, att Danmarks styckande måste förekommas. Hvad Frankrike för i skölden, är icke svårt att gissa, och just dess försigtiga hållning angifver, att det skall i asgörandets stund handla med kraft. Det finnes många tecken, som antyda, att mellan England och Frankrike ett närmande kommit till ståna, främst med anledning af denna danska fråga. Det är ingalunda otänkbart, att någon öfverenskommelse är å bane, sedan man numera svårligen kan vänta en konferens bringande till stånd, mellan vestmakterna å ena sidan samt SverigeNorge och Danmark å den andra, för att möta de eventualiteter, som hota från Tysklands sida. Andra kombinationer äro sannolikt tillsvidare lemnade ur sigte, men de skola nog i sin tid sjelfva tränga sig fram och göra sig gällande. Emellertid hotas nu Danmark allvarligt at de båda tyska stormakterna, den erkändt skandinaviska Nordens sydgräns Eidern blir ärmaste tvisteämnet, om vapnen skola blottas, för denna gräns stå Sverige-Norge i ett moraliskt ansvar, det svenska folket har aldrig brukat tveka om att uppfylla sina moraliska törbindelser, det norska skall snart uttala sig officielt för saken — vigtiga och allvarliga dagar stunda således för oss alla. Efter femtioårig fred, skall måhända snart den gamla blå-gula fanan svaja på stridens slätter. vi önska på intet sätt intagandet af en utmanande hållning; men vigtiga stunder kräfva vigtiga beslut, der allvaret framträder i hela sitt majestät, är icke mera tid till småaktigt kif, till barnsligt gräl. Må vi derföre nu lägga bort all tvekan och stå fram som en man, beslutsamma i sinnet, med vaken blick och med fast uppsåt. Vi kunna nu icke längre gå tillbaka eller stå stilla — vi måste gå framåt, och om målet äro vi ju alla ense: det är Nordens enhet och styrka, som äfven betinga vårt eget fosterlands säkerhet och ära.