Göteborgsposten – 19 januari 1864, sida 1

behålla de stängsel, som uppresa sig emot handeln. Det är just vackert räsonneradt! liksom om detta icke vore just ett skäl mera, att stärka och ytterligare höja de murar, som skydda den nationala industrien, i stället för att slopa dem? Det är utan tvifvel, alt förbindelserna tyvärr blifvit lättare, och ni vet ännu icke, o, högst upplyste Dairi, huru långt det onda gått. Man skulle kunna tro, att en ond ande bemäktigat sig menniskorna, för att förmå dem nedbryta alla de stängsel, som en välgörande natur eller våra förfäders förutseende klokhet rest mot införandet af produkter och id6er utifrån. I den gamla goda tiden aktade man sig väl för att anlägga vägar eller gräfva kanaler, och då en illasinnad gudomlighet behagat låta en flod flyta midtigenom ett land, såg man genastredliga slottsherrar, hvilka egde liksom förkunskap om våra sunda doktriner, täfla med hvarandra om att skydda dess stränder, i det de kastade sig ötver de främmande köpmännen och pålade dem svåra tullar. Det var på det sättet våra förfäder lyckades på ett tillfredsställande sätt neutralisera de förderfliga lättnader, som de naturliga kommunikationslederna hotade att gifva åt handeln. Hafven voro visserligen öppna; men, Gud vare lof, hafven voro äfven uppfyllda med sjöröfvare. Under århundraden hängåtvo dessa sig åt missionen, att skydda folken mot transitohandeln, liksom de feodala herrarne skyddade dem mot handeln på floderna. Men ack! den gamla goda tiden är ej mer. Man har icke allenast bortjagat de seodala herrarne och upphäft deras tullar, utan man har äfven belagt korsarerna med nationernas bann och förstört deras sekelgamla nästen. Man har gjort ännu värre! Man har uppfunnit boussolen, man har allmängjort sjöförsäkringarne, man har sullständigat rörelsekrafterna till lands och sjös, så att man nästan upphäft afstånden för menniskor och varor och alldeles tillintetgjort dem för iderna. Hejdas man af ett berg — spränger man sig igenom det; af ett moras, torkar man ut det; af en flod eller hafsarm — kastar man en bro deröfver eller lägger en tunnel derinunder. Jernvägarne transportera resande i tusental och ångsartygen i tio tusental. Det är ett raseri, en yrsel! Alla de hinder, som naturen i sin förutseende vishet rest emot förbindelserna folken emellan, angripas efter hand och försvinna för alltid. Man nöjer sig ej ens numera med att passera hafven på ångans vingar, man kastar i deras djup kablar, hvilka med blixtens hast sprida ideerna och — hvad som är ännu bedröfligare — sjelfva de noterade löpande priserna. Kortligen, man underlättar öfverallt och af alla krafter varuutbytet som äfven måste leda tolken till en allmän ruin... Och det är i detta ögonblick man vill nedrifva tullstängslen, hvilka numera äro de enda, som skydda oss! I detta ögonblick, då vi icke mera ega, för att skydda oss mot de främmande produkternas införsel, hvarken de hinder som följa utaf bristen på kommunikationsleder, eller af osäkerheten under deras transport; då vi för vårt skydd icke mera kunna räkna hvarken på bergen, eller morasen, eller vatten, eller herrarne, eller korsarerna — det är i detta ögonblick man vill beröfva oss våra tullar! Nej, nej, det är ju omöjligt! Vi skola ej tåla, och ni skall icke tillåta, o, högst uppsatte Dairi, att man sålunda beröfvar oss det sista skydd, som återstår oss. Långt ifrån att minska eller slopa tullstängseln, alltsom, de af naturen eller ett förment barbari skapade hindren försvinna, måste man tvärtom förstärka och mångdubbla dem. Man måste strida, strida till det ytter