Göteborgsposten – 16 januari 1864, sida 1

nedium af barometerståndet, temperaturen och nederbörden under året, äfvensom de dagar. under hvilka barometern stod högst och lägst och temperaturen var varmast och kallast. — Och nu till historien. En minderårig pojke hade i Onsdags middag tagit sig det oråder före att bege sig ut på isen midt för vatten konsten å Gustaf Adolf torg. Isen brast emellertid under honom och han sjönk ner, men lyckades att hålla sig uppe med armarne. Vid hans nödrop samlade sig en mängd folk på de närbelägna kajerna och bryggorna, utan att dock någon tycktes våga sig ner på den bräckliga isen. Förgäfves uppmanade ett bät tre fruntimmer i vältaliga och kraftiga ordalag flera af de omkringstående att skynda till gossens hjelp — allt mer och mer brast isen omkring honom vid hans vanmäktiga försök att hålla sig uppe — då nalkades slutligen räddningens engel i skepnaden at en artillerist, hvilken nedräckte en stång, vid hvars ena ända en tafla var fästad, hvarå lästes: YVarning för svag is! Jo, det var så dags det! Med tillhjelp af denna stång lyckades det emellertid gossen att komma upp i land igen. Då han väl hunnit så långt, stod han stilla en liten stund, ruskade derefter ett par gånger på sig och satte sedan af i pin carriere, förmodligen till hemmet, der det vore önskligt aw en god risbastu uppfriskat hans domnade lissandar. Deremot hoppas vi, att den menniskovälskande artilleristen erhåller sin belöning i annan torm och på annat ställe. Bland sällsynta drag af menniskovänlighet kunna vi äfven inregistrera, att en bekant pappershandlare härstädes offentliggjort, att en vördad allmänhet numera hos honom äfven. kan erhålla — krita. Dylika drag af sjelfuppoffring göra på oss samma intryck, Bom — för att begagna en känd skriftställares ord — ven fager blomma, hvilken vandraren båträflar i djupet af en enslig skog. Det är vanligt, om också numera en smula trivialt, att törlikna damerna vid blommor. Vi bekänna uppriktigt, att vi oändligt gerna skulle önska kunna tala ett verkligt blomsterspråk, då vi nu gå att rätta det oförlåliga misstag vi begingo i senaste krönikan vid uppgilten på recipienterna i Amaranther orden, då vi nemligen fullkomligt ofrivilligt kommo att i den yppiga och färgrika buketten at recipierade unga damer utesluta en, neml.: MI Amalia Ekström, inf. af lojtn. S. L. Broberg. Vi våga, ehuru medvetna om vår skuld, likväl trösta oss med skaldens sköna ord: Att fela menskligt är, gudomligt att förlåta. Medan vi äro i farten med rättelser torde kanske äfven böra anmärkas, att mill Hilma Wimnell inf. af hr Axel v. Holten och att grosshandl. Mårten Voern och konsul Carl Meyer intogos utan reception. Som en intressant nyhet kunna vi slut ligen nämna, att repetitionerna till sällskapet P. B:s tillfölje af en mängd ogyunsamma förhållanden under en längre tid uppskjutna soire, med det första komma att taga sin början. Utom några smärre lustspel komma denna gång alldeles nya Bellmanstaflor att uppföras, arrangerade af samma välkända bolag som åstadkommit de föregående med så mycket bifall härstädes uppförda illustrationerna till den odödlige skaldens målande skildringar. Situationen i Tyskland.