Göteborgsposten – 16 januari 1864, sida 1

slesvigholsteinska fråga, som tycktes bestämd att slumra i det tyska TFörbundets dammiga portföljer och i närvarande stund invecklas genom den subsidiära arfsföljdsfrågan, har blifvit så mycket mera allvarsam och svår att få bragt till en fredlig lösning, som den blifvit den förevändning, hvarefter enhetsoch revolutionspartiet länge sökt, för att agitera Tyskland. Det är ej lätt att fatta, att nationalföreningen, i samma stund, som man klagar öfver att ha ett alltför stort öfverflöd i 37 regeringar, skulle gå bort och upprätta en ny sådan till förmån för hertigen at Augustenborg. Nej; hvad den vill, det är att taga frågan om hertigdömena till utgångspunkt, och då olyckligtvis alla de tyska regeringarne under de sista 20 åren varit ense om att göra denna sak till en national fråga, finna de det nu omöjligt att träda tillbaka. Med andra ord, de äro icke längre herrar öfver en rörelse, som tillochmed Preussens och Österrikes eniga samverhan, förutsatt dock att den är uppriktig, svårligen skall kunna tillsvidare hejda. För första gången sedan Förbundsdagen upprättades, hafva hofven i Wien och Berlin derstädes kommit i minoriteten, och när den dagen kommer, då församlingen skall uttala sig om giltigheten af hertigens af Augustenborg anspråk, försäkrar man, att de åter skola emot sig få en majoritet af 12 röster. Det är lätt att förklara den ställning, staterna af 2:dra och 3:dje rangen intaga. Ställda mellan det dubbla alternativet att icke motstå den allmänna meningens ström och till följe deraf mista sina troner, eller att följa den impuls, som de varit nog okloka att sjelfva gifva, föredraga dessa furstar att kasta sig i kriget. Ty man kan icke fördölja, att, om de tyska furstarne i allmänhet äro reaktionära, hvarom det i personligt hänseende icke kan hysas något tvifvel. befinna de sig också alla stillda gentemot liberala representantkamrar. Man bör äfven betänka, att det i Frankfurt af den stora deputerade församlingen från de olika staterna fattade beslut, att låta ett utskott af 36 personer förblilva i permanent verksamhet uti denna stad, är ett slags hotelse och en påminnelse till Förbundsdagen om ett kraftigt uppträdande. Det är i alla händelser ett försök att förnya parlamentet i S:t Paulskyrkan 1848. Så som sakerna nu stå, skola alla de fredliga, administrativa och iare eftergifter, som Danmark möjligen skulle vilja göra, icke på ringaste sätt kunna lugna sinnena. Hvad tyskarne vilja ha, det är icke allenast Holstein, utan äfven Slesvig, som är ett danskt hertigdöme. Det är den danska monarkiens sönderstyckning. Men jag upprepar det: allt detta är blott en förevänning; det verkliga målet är: revolution och Tysklands enhet. Under dessa omständigheter befinna sig de regeringar, af hvilka det tyska Förbundet består, i denna farliga ställning: att antingen nödgas upptag kriget mot Danmark på det sätt det nationala partiet önskar, eller se en revolution utbryta i sina stater, eller komma i en inbördes kamp, derföre att några, drifna framåt af solkrörelser, skola gå till ytterligheter, under det andra skola hejda dem och motstå den allmänna meningens allt bortryckande makt. Man finner häraf, huru allvarsam den frågan är, som rests på Eiderns stränder. Det är icke mera Danmarks intressen allena, som stå på spel, det är den tyska enhetsrörelsen, som utvecklar sig, med det ena steget af Förbundsdagen effer det andra, med de tyska staterna till stödjepunkt och revolutionen till allierad.