Göteborgsposten – 15 januari 1864, sida 1

om detsamma. Det riksdagsbeslut af hvilket regeringens skrifvelse i ämnet vore en följd, sstode i nära sammanhang med vår tids i alla förhållanden mest ingripande fråga — med srepresentationsfrågan. Ståndsspliten hade uppvuxit af gamla lagar och privilegier som skilsde den ena samhällsklassen från den andra. En af dessa splittrande lagar vore äfven den sitrågavarande. Den skilde i ett afseende stad Toch land, och äfven inom städerna vore genom denna ordning tvenne klasser, medlemmar af adels och presteståndet, skilda från de öfriga stadsinnevånarne, ty de förra vore ej liksom de senare underkastade att till magistraterna utbetala bouppteckningsproc. och arfskittesarvoden. I en tid som denna, då man söker så mycket som möjligt borttaga skrankor och åstadkomma utjemning af rättigheter och skyldigheter, och då nu ständerna beslutat att vädja till städerna om denna uppoffring för en princip, — vore det ej nu bättre att stadsfullm. i Göteborg gåfve ett exempel, isynnerhet som eljest en mängd mindre städer troligen äfven skulle afslå regeringens hemställan? Partiella reformer, har man sagt, vore den enda vägen till representationsombildningens vinnande; men dessa partiella reformer måste eftersträfvas öfverallt der splittring finnes och icke blott i grundlagarne. Beredningen hade för öfrigt ingått i en slags polemik med riksens ständer, något som väl ej vore lämpligt. — Vid riksdagen hade bland borgareståndet icke en enda hyst en åsigt liknande de af beredningen tramställda. — Man behöfver ej frukta att icke utom magistraten lämpliga personer för verkställande af bouppteckningar och arfskiften kunde finnas. Dertill fordras blott ordningssinne. De inkomster som magistraterna genom afskaffande at berörde atgifter skulle förlora kunde ersättas genom uttaxering eller äfven genom viss procent på bouppteckningen, men ej under nuvarande form. Afgiften drabbar dessutom långtifrån jemnt. Det skulle för öfrigt längre fram kunna hända att man nolens volens finge gå in på saken, något som man borde undvika att utsätta sig för. Den genom antagande at regeringens framställning blifvande förhöjda uttaxeringen skulle ju, enligt det föreslagna sättet för kommunalutskyldernas utgörande, i alla fall icke drabba de mindre bemedlade. — Tal. gaf derefter en kort historik öfver ifrågavarande afgifters uppkomst. Borgm. Eioert erkände fördelen af en likställighet emellan staden och landet, men bättre vore om landet då rättade sig efter staden. För artskiften vore juridiskt bildade personers biträde af nöden, eljest finge man oupphörliga rättegångar. Sådana har man fullt upp på landet för de illa uppgjorda artskiftenas skull. Man borde för öfrigt ej gå itrån sina åsigter blott derföre att andras kunna segra. Hr Plalipsson ansåg i strid med hr Lindström att man så som skett bort framlägga sina åsigter, isynnerhet som man gitvit ett afslag. Ett bleklagdte nej vore ej tillräckligt. Frodde för öfrigt ej att representationsretormens genomförande hängde så nära tillsammans med denna frågas afgörande, så länge man i andia fall hade så betydlig olikhet emellan stad och land; så länge t. ex. adel och prestestånd egue hvar sitt särskilda forum, så länge kan ej framgången af representationsreformen baseras på denna lilla olikhet. För öfrigt finnes äfrven på landet en motsvarande afgift — inregistreringsafgitten — som härdt trycker de mindre bemedlade. Staten tager ju äfven sin andel at den dödes qvarlåtenskap, hvarföre icke då ätven de som ha mödan att befatta sig dermed. De medellösa skulle enl. regeringens förslag så göra de största uppoflringarne.