Göteborgsposten – 15 januari 1864, sida 1

Men Dai-Natha, presternas flicka, jungfrun, som är dömd att tramlefva sina dagar under jorden, vill icke att den dör, hvars åsyn kommit hennes hjerta att klappa. Dåä-Ratha är invigd i konsten att tillreda drycker, som motverka de finaste gifter och läka ormarnes bett. Och don dryck som Dai-Natha, vakterskan af Sivahs skatter, låtit Europas son dricka, skall bevara honom för döden, och mancenillträdets olycksbringande skugga skall ej förmå något öfver honom! Och Dai-Natha dansade och sjöng tills hon föll ned flämtande och utmattad under det hon mumlade en sista strof: — Nej, det är omöjligt att lågan af min blick icke trängt in i hans själ; det är omöjligt att ej hans hjerta förnummit de hastiga slagen af mitt. När han vaknar upp ur sin långa sömn skall han minnas och återkomma... Då skola vi: fly tillsammans! Utmattid af ansträngning insomnade hon nu på sin skatt af gald och ädelstenar. När hon vaknade, höll elden på att slockna, och hon beräknade efter den ved, som brunnit up, att det kunde vara tolf timmar hon sofvit. Presterna kommo nu tillbaka. — Nåväl? frågade hon i det hon försökte dölja sin oro, hvart ha ni fört honom? — En mil från tempelruinerna, midti ett skogssnår, der vi lagt honom under dödsträdet. — Men, yttrade nu den andre brahminen, din förutsägelse att en tiger skulle bortföra honom, måtte ha gått i fullbordan, ty vi ha ej kunnat återfinna honom.