Göteborgsposten – 13 januari 1864, sida 3

Wid genomlåsandet af Eder litteraturrevy fann Jag med öfverraskning, att Nya Dikter af Johan Nordwall ensamt (!) bland omförmälde arbeten af samma slag undgingo den allraminsta nådiga bifallsnick af Eder kritik, som eljest ingalunda är njugg på loford, som vanligen endast med den silkeslenaste hartass vidrör kända (bekanta?) författares svagheter och till och med ofta har en artig kompliment åt det alltigenom medelmåttiga. Ni har, wisserligen ej rent ut men dock temligen tydligt och i föga artiga ordalag, förklarat, att ifrågavarande dikter endast äro rimsniderier. Ni tycks åtminstone hafva welat, att Allmänheten skall förstå Eder så. Tag ej illa upp, att jag af intresse för författaren och framför allt för rättvisa och oweld tager mig friheten ställa följande frågor till Eder! Har ni werkligen mer än genomögnat ifrågavarande lilla diktsamling? Wittnar den verkligen om ingenting annat än att författaren kan skrifva någorlunda god svenska? Förtjena nämnde dikter, de må för öfrigt vara hurudana som helst, att vid sidan af X:s Y:s, Z:s utpekas Åsåsom saknande originalitet? (Det skulle, i parenthes sagdt, vara ganska intressant att wetn, hvad begripp Ni egentligen fäster vid frasen verklig originalitet). Har Ni ej funnit att författaren snarare har det felet att för mycket skrifva af sig sjelf än det att skrifva af andra? Kan Ni rättwisligen säga, att Ni hos honom företrädesvis funnit den der efterklangpoesien, wid hwilken allmänheten måste wara så led? (Ni wisar i allmänhet stor förmåga att wäl inpassa och till ett nätt mosaikhelt ordna goda citater) Ni kan ej nöjaktigt besvara dessa frågor och Ni måste således (sic.) medgifva min Herre, om Ni vill anses omdömesgill, att Ni emot en nästan obekant författare, hvilken säkert blifvit Eder mycket tacksam, om Ni framdragit hans fel, blott Ni tillerkänt honom något värde, förfarit lättsinnigt eller kittsligt, ett förfarande så mycket mera tadelvärdt, som Ni väl vet, hvilket stort inflytande Ni, min Herre, utöfwar på allmänhetens omdöme! Ni tycker säkert, att detta i alla afseenden är mycket väsen för ingenting. Jag tycker så äfven. Men månne det är så alldeles utan gagn, att herrar recensenter någon gång finna, att de kunna blifva replikerade? Wän af rättvisa. Vi hänskjuta till allmänheten sjelf, att bedöma arten af hr Nordvalls skaldskap och skilja emellan diktaren och recensenten, och inskränka oss till att på måfå taga ur samlingen ett par stycken och meddela dem. På det diktaren ej må beskylla oss för att ha rlättsinnigt och kittsligt valt ut det underhaltiga, citera vi de tvenne första poemerna i samlingen. Skaldens bön. Höga makt, du underbara Som ej nämnas kan, Diktens urbild, tingens vara, Verldars styresman, Här i dunkellöfvad lund Hör min bön i qvällens stund! Ej om gods och guld jag beder, Blott om bröd hvar dag, Ej om ära, makt och heder, Fastän derför svag, Ej om kraft att skildra skönt Hvad ej sjelf jag känt och rönt. Låt mig ej förvillad drömma Bort mitt lif så kort, Ej för diktens bilder glömma Verkligheten bort. Låt min lefnad hellre bli En natursann poesi(!). Låt mitt väsens knoppar alla Slå i blomma ut, Låt ej någon, vissnad, falla Innan vårens slut. Låt mig med harmonisk själ Tänka, verka skönt och väl. Och min glädje och min smärta Spegle rent min sång, Stilla framvälld ur mitt hjerta Utan konstladt tvång, Mensklighetens adel gif Åt min dikt och åt mitt lif! Den oroliga (?) blomuwan. Den lilla blomman har ej ro, I hvarje lem hon skälfver: Hvi skall jag här i skuggan bo, Då stolta trädet hvälfver Till bergets topp Ur låga gruset Sin krona opp Mot himlaljuset? Till stormen hon ber: Det trädet bryt ner, Som nätter och dagar mig plågar! Och stormen det hör Och vingarne rör Och fram med förödelse tågar. Och trädet ban ser Och bryter det ner, Och blomman ej mera det plågar. Och trädet föll och solens blick Den lilla blomman möta fick Och fritt hon såg Den sköna dal (!) Och intet högre väckte qval I lugnad håg. Hon är så glad, hon glömt allt knot. Men träd förvissnar utan rot: Så vissnar bort En haltlös glädje innan kort. Det kom ett bi, Det flög förbi, I liljans kalk så gladt det flög Och honung sög. Och biet flög och blommans frid Flög bort dervid, Och ron var all: 0O hvarför skall Hon vällukt andas, O, hvarför blandas De ckänsta färgar i; Klang krans ? T—— ÅZ r, — CL