Göteborgsposten – 11 januari 1864, sida 2

eviga vårsolen värmer lifvet inom puppan, denna brytes och upp svingar psychen på glänsande vingar. Kan väl grafven någonsin sast sluta inom sitt hvalf den menskliga puppans psyche, anden med dess färgprakt, hvari de i lifvet ersarna tingen återspeglas, begjutna at skimret från den sol, i hvars krets han inträder? I professor C. A. Hagberg, som afled i Lund sistlidne fredag d. 8 dennes, klockan !(;2 på morgonen, har vår litteratur gjort en stor törlust. Den har derigenom förlorat en varm lärare på det skönas område och en nitisk, flitig arbetare inom det ännu ej färdiglagda fält inom Svenska akademiens verksamhetskrets, hvars första skörd skulle bli den länge väntade Svenska Ordboken, en skörd som dödsfrosten för öfrigt gång på gång hindrar och hämmar. Såsom en af de aderton utvecklade den nu bortgångne en stor verksamhet i atseende på denna ordbok, och det är säkert att man skall mycket sakna honom under arbetets fortsättning. C. A. Hagberg, son till pastor primarius Hagberg i Stockholm, var född d. 7 juli 1810. Redan tidigt började han egna sig åt estetitiska studier. Den till öfverdrift komna sjukliga nyromantiken herrskade då inom litteraturen och isynnerhet hos universitetsungdomen. Men denna supratyska romantik skulle snart röna reaktion, liksom allt annat genom sin öfverdrift gifver födelse åt sin egen motsats. Bland dem, som talangfullast uppträdde emot densamma, var C. A. Hagberg, som varmt kämpade för den franska litteraturens klassiska värde och isynnerhet uttalade sig med den största beundran och hänförelse öfver Rousseau. Han, säger Hagberg i en offentliggjord uppsats Om den nya franska litteraturen, är egentligen den, som lossat poesien ur dess trånga bojor och visat, att den kan andas äfven obunden ... R—s språk bryter stundom ut i en stormande lidelses flammor, stundom försmälter det så mildt som ett månsken öfver hans älskade eremitkoja i Montmorency. Också har ingen så djupt som han anat de nyare språkens luftigare väsende. Denna sin smak medförde Hagberg, då han flyttade från Upsala till Lund och der öfvertog den a. k. Norbergska professionen. Men här egnade han sig dock företrädesvis åt öfversättningen af Shakspeare, en öfversättning hvars helgjutenhet och förträfflighet är bekant. Denna omständighet visar emellertid, att Hagberg äfven hyste sympatier för romantiken, ty huru skulle han annars kunna så återgifva grundtonen hos denne romantikens heros? Professor Hagberg var i början af sin läraretid vid Lunds universitet den studerande ungdomens gunstling. Den älskade hans angenäma och lätt tillgängliga väsen, den förstår så väl sådana män som han, hvilkas ande städse söker bibehålla sin ungdomliga friskhet. Men en sky drog vid ett otficielt tillfälle öfver detta goda förhållande. Vid den af Lunds universitet hållna fest med anledning af nuvarande konungens kort derefter hädankallade sons födelse, uppträdde prof. Hagberg med ett tal, hvari han sökte bl. a. framhålla, att det ryska folket skulle bli i tidernas längd den nya civilisationens bärare. Ungdomen skiljde sig nu från ungdomsvännen för en tid, men det goda förhållandet hade senare blifvit återstäldt. Den bortgångne insåg utan tvifvel under händelsernas vexlingar det falska och osvenska i sin paradox. Det är ej vår afsigt, att här skrifva en fullständig nekrolog. Vi hafva med dessa enkla ord endast velat hänvisat allmänheten på det nya rof, döden tillryckt sig. Kära anförvandters och goda vänners smärta öfver den lidna enskilda förlusten blandas med det allmännas.