Göteborgsposten – 11 januari 1864, sida 2

Professor C. A. Hagberg. Liemannen synes vilja snabbt meja af de rikaste axen på vetandets fält inom vårt fosterland ; cch grafven är en stor lada, der utrymme alltid finnes för den inbergade skörden. Men man skördar, för att åter så. Hvarje ax innehåller ett flertal frökorn. I den allmänna utvecklingens kedja lemnar det inbergade axet efter sig ett godt utsäde till nya och än rikare skördar. Deri ligger på samma gång förgängelsens oundviklighet och det evigas sanning. Stannar man med den tanken vid den nyöppnade grafven, har döden ingen förfäran — hvar är då dödens udd, hvar är då gratvens seger? Udden har träffat ett menskligt, för det goda i jordlifvet klappande hjerta och tvingat det att stanna som pendeln i ett urverk. Men hvem kan väl säga, att det innersta hjertat, sjelfva känslan af det goda älven stelnat? Nej, den ligger uti, den yttrar sig och utvecklar sig inom det utsäde, det afmejade axet lemnat qvar på fältet. Grafvens seger är puppans öfver larven. Den