med solket i spetsen, och de tvekande kabinetten skola nog följa efter; men det tyska folket skall då hafva den upplyftande vissheten om, att det icke skall hafva någon främmande utan endast sig sjelf att tacka för sin säkerhet. — Det är en formlig predikan för revolutionen. I Morning Post läses följande uppsats: Englands intresse i upprätthållandet af den europeiska freden är stort, men likväl icke så stort som Preussens och Österrikes, och det skulle derföre vara löjligt att antaga, att det skulle uppbjuda sitt inflytande, för att tillfredsställa den tyska rofgirigheten, endast och allenast derföre att denna rofgirighet skulle, om man lemnar den otillfredsställd, uppväcka ett krig, hvarigenom de tyska makterna skulle komma att lida mest. Om Preussen beslutat bemäktiga sig Slesvig, ätven med fara för att se en fransk armå vid Rhen, om Österrike förhånar tanken, att en italiensk arm6 skulle kunna intränga i Venetien, då är allt vidare räsonnement onödigt, och det återstår ingenting annat, än att låta saken ha sin gång. Men då vi måste antaga, att det i Preussen och Österrike gifves vidtseende statsmän, hvilkas inflytande ännu är tillräckligt mäktigt att hålla mängdens lidelser i tygeln, önska vi, medan tid ännu är, att yttra några ord till råd. 1815 års fördrag betraktas ännu icke, och minst i Tyskland, som makulatur. Vi behöfva här icke närmare utveckla hvad Preussen och Österrike ha dessa fördrag att tacka för. Men i den storartade plan, genom hvilken diplomaterna af 1815 sökte betrygga den europeiska jemnvigten, har Danmark icke blifvit glömdt. Slesvigs införlifning i det egentliga konungariket, hvilken försiggått hundrade år förut, erhöll genom wienerfördragen sin stadfästelse. Men om förbundet annexerar Slesvig och derigenom erhåller maritima fördelar, skulle icke detta steg då till den grad rubba den europeiska jemnvigten, att en eller annan kontinental makt skulle få skäl eller förevänning, att begära, för större säkerhet mot tyska öfvergrepp, en territorial tillökning? Enligt vår åsigt kan svaret på denna fråga icke vara svårt. Förverkligandet af det tyska förslaget skulle otvifvelaktigt hafva den verkan, att jemnvigten blefve tillintetgjord, emedan Danmark derigenom skulle bli nedtryckt till relativt en obetydlighet, och Tyskland få tillfälle att hålla en flotta i Kiel. Uader den närvarande europeiska situationen skulle det vara dåraktigt att antaga, att en så allvarlig förändring icke skulle ha andra förändringar till följd, och Storbritannien kan derföre med all rätt vara stolt öfver, att det står främst bland dem, som råda till moderation och fred. Det skulle vara svårt, att säga, till hvilkendera af de båda stridande parterna vi äro knutna genom det fastaste vänoch slägtskapsbandet; men vi våga i hvarje fall berömma oss af en sträng opartiskhet och djertt räkna på så väl Tysklands som Danmarks förtroende. Vi afsky kriget, men vi äro icke en nation, som råder till att köpa freden på vanhederliga vil kor. För några månader sedan erbjödo vi oss att uppträda som mäklare; men våra förslag blefvo förkastade. Då gällde det blott en förbundsexekution, då deremot talet nu är om att besätta en provins, hvilken lika litet är under förbundets domvärjo som t. ex. grefskapet Middlesex. Det är onödigt att undersöka om Tyskland har rättighet att fordra novemberförfattningens suspenderande, eftersom det i intet fall är dertill berättigadt, i det att det utöfvar sin jurisdiktion. Om det vill göra icke-suspensionen till en casus belli, så är det dess ensak; vi hafva visat, att det ej kan ligga i dess intresse. förbundsdagen deltoge, skulle det vara möjligt På en konferens, deri att komma till ett förslag, hvilket skulle på samma gång tillfredsställa de tyska makternas nationalitetskänsla och betrygga den danska monarkiens integritet. bakavisar detta förslag, skall det vara uppenpart, att det i sjelfva verket ej är fråga om itt värna den danska konungens tyska undersåters rättigheter, utan att beröfva honom en lel af hans länder. Österrike har, som vi veta, bifallit konzressen. 1 Mm ei Om Tyskland till-. ——— —