Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 2

Den unga hinduqvinnan sjöng och dansade alltjemt och hvirfveln var så hastig att Jean de France, som kände en svindel fatta sig, fåfängt sökte göra sig lös. — Sjungom, sjungom! sade hon, sjungom kärlekens hymn, o min högt älskade! Allt älskar och måste il i verldsalltet. Den blåa himlen är ju det blåa hafvets älskare, och stjernorna älskas at solen. Guden Sivah bor i ett palats på hafvets botten och der lefva de almöer han valt till gemåler. Guden Sivah är ung och skön, och han förbjuder ej kärleken. Till slut kände den utmattade och flämtande zigenaren sina knän svigta under sig. Han sjönk till jorden. Den vilda dansen hade tillintetgjort hans krafter och grumlat hans förständ. Indianskan upphörde att dansa, men sattade i stället en guldkopp, i hvilken glänste en vätska, gul som gammalt spanskt vin. — Ne här, sade hon, se här min älskade, fukta dina läppar i denna heliga vätska; den skall återskänka dig dina krafter. Jcan de France sattade koppen, förde den mot läpparne och tömde girigt dess innehall i ett andedrag. Genast erfor han en besynnerlig känsla. Hans tinningar bultade, hans strupe sannnandrogs och det föreföll honom som hade en ismantel insvept honom och paralyserat hans krafter. Han ville ropa, men förmådde det ej, han ville resa sig upp, men föll tillbaka. Hans ögon slöto sig, och han blef liggande lika orörlig på grottans golf, som om döden hade trittat honom.