Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 2

— Ah! yttrade bayaderen med dyster glädje, jag har räddat honom ... ty det var försent att fly ... presterna komma inom kort .. Jag vill dölja honom i grottans dunklaste vrå. De skola ej se honom och nästa natt skall jag återskänka honom lifvet ... vi skola fly! ... Redan höjde hon armen för att draga honom till andra ändan af grottan, då en i klippan dold port vände sig på sina gangjern. Bayadören utstötte ett skri af fruktan och föll på knä. Tvenne män, klädda i långa hvita rockar — tvenne Sivahs prester — inträdde med facklor i händerna och sågo Jean de France, vid hvars sida skattens väktarinna låg knäböjande. — Ah! yttrade den ene af dem med hväsande röst, det har då funnits en man nog oförsigtig för att intränga hit och söka upptäcka en hemlighet, som vi allena känna. Nåväl, i vår guds namn, i namn af våra bröder som lida, i namn af det förslatvade Indien, hvilket i tårar väntar sin befrielse — vi döma honom nu att dö, och vår dom är orygglig. Den unga hinduqvinnan utstötte ett nytt rop af fasa, ty hon såg en dolkklinga skimra i handen på den eno af Sivahs fanatiske tjenare. V. Hafsbrisen börjar blåsa, solen sjunker, dagens brännande luft svalkas, gatorna befolkas åter: Calcutta som njutit sin siesta, återvaknar med glädje.