Göteborgsposten – 8 januari 1864, sida 4

men man har ju äfven sina goda vgenskaper. Kopparne fingo en grepe, Sockerskålen ett iock, jag fick båda delarne och ännu en sak som de aldrig få, jag fick en tut, den gör mig till Thehordets herrskarinna. Sockerskalen och gräddkannan är det förrunnadi att vara din goda smakens tjenarinnor, men jag är den som djuder och befaller, jag är en välsignelse för den törstande menskligheten: i mitt inre förarbetas de kinesiska bladen i det kokande, smaklösa vattnet I Allt detta sade Thåkannan i sina lyckliga. sorgfria ungdomsdagar. Han stod på det dukade bordet, bon blef lyftad af den finaste band: men den finaste handen var tafatt, Thekannar föll, tuten knäcktes af, grepen knäcktes af, locket är ej lönt att tala om, vi ha redan talat nog om det. Thåkannan låg afdånad på golfvet. det kokande vattnet rann ur henne, Det var en hård stöt bon fick och det allra hårdaste var att man skrattade, man skrattade åt kannan och ej åt den tafatta handen. Det minnet skall aldrig lemna mig! sade Thekannan, när han sedermera räsonnerade med sig sjelf om sitt lefnadsöde. ÅJag kallades invaliden, blef satt bort i en vrå och dagen derpå skänkt till en fattig käring som som gick och tiggde; jag försänktes i armod, stod mållös, nedtryckt till kropp och själ, men der jag stod började mitt bättre lif; man är ett och blir något helt annat. Man lade mull i mig; det är ör en Thåkanna att begrafvas, att jordas, men i jorden lades en blomsterlök; bvem som plan terade den, vet jag icke, nog af jag fick den, det var ersättning för de kinesiska bladen och det kokande vattnet, ersättning för den afbrutna grepen och tuten. Och löken låg i jorden, löken låg i mig, den blef mitt hjerta, mitt lefvande hjerta, ett sådant bade jag aldrig förr haft. Det var lif i mig, det var lust och krafter ; pul-arne slogo, löken sköt skott, ty ban sprängdes af tankar och känslor; han slog ut i blom; jag såg den, jag bar den, jag glömde mig sjelt för dess skönhet; det är välsignelserikt att glomma sig sjelf för andra! Den tackade mig ej: den tänkte icke på mig; — den blef beundrad och lofprisad. Jag var så lycklig deröfver, hvad skulle han då icke vara. En dag hörde jag bur man sade, att han förtjenade en vackrare kruka. Man slog mig midt i tu; det gjorde mycket, mycket ondt; men blomman kom i en bättre kruks, — och jag kastades ut i gården, ligger der som ett gammalt afskräde, — men jag har minnen, dem kan jag aldrig mista!