Göteborgsposten – 7 januari 1864, sida 1

— Guvernören tror allt hvad denne bror säger bonom, yttrade han. Jag har ett råd att gifva er ... j — Låt höra! — Ötrrergif jagten, återvänd till Calcutta och utmana sir Jack; lyckas ni döda honom så fly genast, ty lord Asburthon skulle kunna vara i stånd att låta hänga er. — Jag skall tänka på saken, svarade sir Rohert flegmatiskt. Plötsligt uppgåfvo infödingarne, som tågade i teten ett rop, elefanterna stannade, och hästarne stegrade sig i det de visade tecken till den yttersta förskräckelse. — Åha! sade Bolton, ha vi tigern redan här. Infödingarur voro illa underrättade, då de sade oss att vi skulle finna honom först vid dagens inbrott. Bolton hade knappt tystnat, förrän ett förskräckligt rytande lät höra sig ur busksnåret. En ofantlig tiger framrusade och stod med ett språng midt ibland elefanterna. Tjugo kulor hveno utan att träffa vilddjuret. Ett ögonblick drog tigern i hop sin kropp, tog sedan ett förfärligt hopp och nådde med detsamma den häst, på hvilken sir Robert Walden red, samt borrade in sina förfärliga klor i djurets bringa. Hästen utstötte ett gniäggande af smärta och föll omkull, dragande sin ryttare med sig i fallet. Men sir Robert Walden, som ej ett ögonblick förlorat sin sjelfbeherrskning, frigjorde sig snart och, under det tigern rusade mot hästen, förde han mynningen af sin bössa ända in i bestens öra och gaf eld. Tigern nedföll