Göteborgsposten – 7 januari 1864, sida 1

några blygsamma eller rättare blyga åskådare är den ej beräknad och om jag skulle angifva innehållet — pjesen är dock gifven på landets första scen! — så vill jag öfverhalka det så mycket som möjligt och säga så här: Två systrar ha gift sig för ett par år sedan, den ena sörjer emedan hon ej skänkt sin man något barn och tror sig derigenom förlora hans kärlek, den andra är helt nära att skänka sin man en arfvinge och är ötverlycklig af glädje och hennes man också. Men nu upptäckes det att den förstnämnda hustruns man några år före äktenskapet haft en inklination, som skänkt honom en arfvinge, en liten nu 7 år gammal flicka; denna tages efter några tårpressande ord af hustrun hem i huset och den störda jemnvigten makarne emellan är återställd. Till detta otäcka innehåll har författaren, för att publiken skulle få någonting att skratta åt, knutit en mängd infall och anspelningar af så tvetydig och äcklig beskaffenhet, att blygselns rodnad måste uppjagas på åskå darinnornas kinder. Fru Kinmansson hade det högst obehagliga uppdraget att spela den lyckliggjorda unga fruns roll. Pjesen mottogs både si och så och hyssjningar hördes från många håll. Etterpjesen Doktor Mekaraär ett svenskt original med scenen förlagd till Finland och till gården på ett dårhus der. Något uslare i kompositions-väg har säkert aldrig sörr uppförts på k. scenen. Att göra sinnessvagheten till föremål för komisk framställning är enligt min tanke stridande mot dramatikens reglor, utom det att det är hjertlöst. Publiken satt och undrade hvad meningen skulle blifva med det ändlösa pratet och på den obehagliga intrigen, som gick ut på ingenting mindre än att älskaren, för av kunna så det älskade föremålet, ger sig ut för vansinnig och intages på hospitalet för att bli kurerad. Hr Hedin är den vansinnige, som tror sig vara ett litet litet barn och anländer till dårbuset klädd såsom en sex eller sju års gosse i sammetsblus, korta hvita mamelucker, röda strumpor o. 8. v. samt en barntrumpet i ena handen och en piska i den andra. Något vämjeligare kan man väl knappast tänka sig Vid ridåns fall hördes hyssjningar så starka att detta s. k. lustspels öde torde vara besegladt och endast kgl. familjens närvaro tycktes lägga band på publikens förtrytelse öfver den uselhet, man vågat bjuda den på. Men kongl. teaterdirektionen lär komma att bjuda på bättre saker än den ofvan omtalade pjesen Ett barnlöst hem:. Denna nyhet. är Montjove, en komedi i 5 akter och 6 tablåer, som gjort uppseende i Paris och föranledt en parodi med namnet Mon joie fan peur som gifves på Varietes. Hr Octave Feuillet tecknar i sin Montjoye en energisk man, som skaffur sig framgång quibuscunque vis, d. v. s. på hvad sätt som helst. Han är rik, har en vacker hustru, två älskliga barn, han är lycklig, alla afundas honom och hans anseende tillväxer med hvarje dag. Men sin törmögenhet har han förskaffat sig på ett brotts ligt sätt: han har ruinerat sin associc och tvingat honom till sjelfmord; nu vill han dock godigöra sitt brott mot sin associs son, åt hvilken han skänker sin dotters hand. Nu upptäckes det emellertid att Montjoye aldrig varit gift med den han kallat sina barns mor, hvilken han introducerat i verlden såsom sin maka. Den unge mannen afslår nu dottrens hand och här börjar nu en mängd konflikter, hvilka skulle bli för många att genomgå; nog af, den energiske mannen genomgår dem, tack vare hr Octave Feuillet och hans komedi i 5 akter. — En annan nyhet på kongl. scenen är m:me Birch-Pteifters Königin Bell ett skådespel i många akter och afdelningar. Pjesen skall gifvas samtidigt på vår scen och rr ———WWe—