Göteborgsposten – 7 januari 1864, sida 1

— 2 2 — några kakelugnar fastän der ändå kan vara ganska ampert, kortligen, han hade nästan änlrat sig, han ville på sin höjd resa till WramsGunnarstorp — men så kom denna välsignade afskedssest som rent af tvang honom att resa och resa utrikes sedan. Festen i Berns salong känner ni redan till med dess många tal; en talare, eller rättare två, hafva tidningarne dock ej nämnt något om, nemligen en t. d. prestman, som började sitt tal kring 11-tiden och ej tycktes blitva färdig till kl. 12 engång, men just när klockan slog tolf begagnade sig magister Siktberg at tillfallet och befriade i humoristiska ordalag den i riktig vånda varande Blanche från den långtrådige f. d. prestmannens svulstiga eloger. Icke heller ha tidningarne omtalat huruledes Blanche blef buren kring salen på ett par starka axlar, tillhöriga agronomen och tjernkarlen Cajander! Det var en syn som var värd någonting särskildt och åt hvilken de 33 damerna på läktaren hade mycket roligt. Af tidningarne från Göteborg har jag sett att bokhandlaren Maas ombud v. häradshöld. Möller hade fasligt svårt med att bekänna kort hvem egentligen den mannen var hvars djupa intelligens och höga bildning — eller hur orden i stormpuffen i Stockholmstidningarne lydde — skulle utgöra en så säker garanti för det förträttliga mnehållet i Famhevännen; jag är i tillfälle att lemna någon upplysning i det hänseendet. Heurlin är en ung man utan alla anspråk, som etter väl genomgången studentexamen födt sig här genom ötversättningar samt en tid at två ull te mänader deltog i redaktionen af en religiös tidning med namnet Tiden. som jag sannerligen ej vet om den lefver ännu eller ej. Någov djup bildning eller hög intelligens hade han ej hunnit tillegna sig, derom kan jag försäkra, emedan han at sjukdom hindrades utt fortsätta sina studier. Han fick af Maas ett engagementsanbud på 2,000 rdr, vill jag minnas, lor att med örversättningsark sylla Familjevännensumt läsa korrektur på den, och på denna mättliga summa är han nu bosatt i Berlm jemte familj. Flere at hans vänner och bekanta både skrattade och sörargade sig åt huru det puffades med hans bildmng och kunskaper och hvarigenom man fresvades tro att Heurlin var den lärdaste litterätör som vår tid eger att tramvisa. Då jag ett par gånger omnämnt det Bergqvist-Hjerpeska målet och Stockholmstidningarne väl sagt att hr Sundstedt blet trikänd, men deremot ej nämnt något om hr F. Bergqvist, som af ar Hjerpe tultalades för att ba skrivit hans namn under ansökningen till h. M:t för att tå sanktioa å bolagsreglorna, så torde jag så nämna att också han, såsom rätt och biälngt var, blef alldeles frikänd från den gemena anklagelsen. Det torde böra ihägkommas att hr Bergqvist aldrig var stämd tor att ha skrifvit Hjerpes namn under ansokningen, utan vid vnmesförhör tllkännagal att nan i Hjerpes eget vålforstädda inwesse skritvit namnteckningen, hvarigenom han från vittne förvandlats till part i målet. Igår afton upplördes å kgl. dramatiska teatern för fullsaw salong två nyheter: den förut bebådade pjesen bit barnlöst hem af Å j Dumanoir, hvilken i början at året gals på Theatre Gyumase I Paris, den andra pjesen ett svenskt original med titeln Doktor Mekara-. Det förstnämnda stycket behandlar ett så grannlaga, så till de djupaste boudoirhemligheterna hörande ämne, att jag knappt kan förstå bur man på scenen velat tramstalla det och ännu mindre hur kgl. teaterdirektionen velat introducera det på vår scen. Jag är verkligen litet i förlägennet för hur jag skall kunna redogöra för pjesens innehåll, ty tör