Göteborgsposten – 5 januari 1864, sida 1

Ett dussin engelska officerare hade slagit sig ned vid ett och höllo ett lifligt samtal, under det de dru-ko franskt vin och rökte ur långa chibouker. — Mina herrar, sade en, vi äro ej engelsmän för ro skull och böra bättre än andra förstå ett excentriskt lynne och hvad man i allmänhet kallar spleen. Emellertid får jag uppriktigt bekänna, att jag aldrig känt en gentleman mera otreflig och dyster än vår guvernör, lord Asbucthon. Jag vet ej om han ar dyster, svarade en ung kornett, en yngling om aderton år, hvit och röd som en ung flicka; men hvad jag vet, är att man aldrig får se honom; han döljer sig för oss liksom de gamla persiska konun(garne, hvilka dolde sig bakom ett förhänge för de profanas blickar. — Jag för min del tror, yttrade en tredje, att lord Asburthon bar hjertesorger. — I sjelfva verket har han skiljt sig från sin hustru, som man säger skall vara mycket skön. Jag har sett henne, jag, sade en fjerde af sällskapet, c en ung officer och millionär, som i London egt tillträde till de aristokratiska kretsurne. Lady Cecilia är knap; ot tjugo år; hon är verkligen mycket skön, och lord Asburthon var en riktig tok, som i stället att föra henne med sig dref henne i landsflykt tlll en gammal skotsk egendom, hvarest hon är sysselsatt med att uppfostra sa n yngre son, ett barn, för hvilket fadren hyst motvilja alltsedan dess födelse.