Göteborgsposten – 4 januari 1864, sida 1

dimmiga idassociationer framgick dock en tanke klar och obestridlig, och det var, att bolaget skulle blitva rikt, att staden skulle bli rik och ändtligen att man sjelf skulle bli rik — allt genom jernvägen, förstås. Någon vecka förut hade man visserligen sålt jernvägsaktier för 75 procent under dess nominela värde, men den hade varit att beklaga, som under festdagarne antingen utbjudit eller missbjudit på dessa värdepapper. j en skilling under al pari! Den som säljer under är en mes! voro fraser, som man ofta nog hörde upprepas. Ja, under denna allmänna förtjusning såg man, eller inbillade man sig se guld och gröna skogar i ett ej för allägset framtidsperspektiv, hrart man vände sig, och nog ansåg en och annan sangvinisk själ för en smal sak att göra Rudbecks: uli Borås vårt land ett Tyrus har till den fullaste verklighet. Utan tvifvel var detta en rätt behaglig tid, men att ett Ragnarök snart nog skulle törestå äfven denna verld af illusioner, det var en och annan djerf nog att redan från en början förutspå. Vissa rapporter från lokalen en trappa upp i stationshuset, blefvo allt mer och mer en svanesång för de svindlande förhoppningar, hvaraf en och annan låtit sig bedåras. Hvarje bokslut blef en fortsatt kräftgåvg på behållningarnes gebiet. Det första månadsbokslutet lydde på nio, det sista på sex tusen; några hundraden till hvarje betyda föga. Följderne hafva också ej uteblifvit. Aktierna utbjudas åter, ehuru förgäfves, till det förra låga priset, och den fläkt at spekulationsanda, som en tid var märkbar, har åter afstannat, och man ser nu tiden an. I viss mån kan dock bolaget ha sig sjelf att tacka för dessa svikna förhoppningar; ty som det nu är, är sädestransporten å banan helt och hållet inskränkt till hvad som kan tillföras den medelst stambanan. Man har nemligen uraktlåtit att ställa banans ändpunkt vid Herrljunga i någon direkt förbindelse med den närmast belägna sådesbygden. Naturligtvis måste frågan om vägen mellan Herrljunga och Bitterna, öfver den s. k. Hackebergsskogen, hvila tills asgjordt blir, huruvida Wenersborgs-Ierrljungabanan kommer till stånd, ty realiseras denna bansträckning, törfaller naturligtvis den härom väckta frågan. Men det finnes en annan väg som, oberoende af den sist omnämnda jernvägssträckningen, i Boråsbanans välförstädda intresse, alltid borde iståndsättas, och det är den under stambanans byggande begagnade materialvägen mellan Foglavik och bron vid Herrljunga kyrka. Derigenom skulle en halt mils genväg beredas sädesproducenten inom de närmaste församlingarne, Wånga och Larf, hvilka med en areal at 69,000 tunnland, derat fullt hältten mer eller mindre väl häfdad åker, ensamma skulle kunna förse Borås och trakten deromkring med sitt sydesbehof. Ville man låta vägen börja 18 mil norr om Lindspong och från denna punkt draga den så rakt som möjligt mot Herrljunga, så skulle tillförseln blifva än starkare. En fördel mer vore dessutom härmed vunnen deruti, att man på denna hade närmare till vägsyllnadsämne än på den andra, en omständighet, som bör tagas i särskildt betraktande. Att bolaget finge binda vid sin fot såväl anläggningen af denna väg som till en början underhållet at densamma är naturligt, men säkert är att man förlorar mer för mindre genom besparande at denna utgift, ty som det nu är stäldt kommer det aldrig att blifva någon sädestillförsel att tala om på Herrljunga, under det att veckor funnits, då femtusen tunnor sålts vid Foglavik. Den större sädesproducenten kan visserligen nu, ehuru med vissa olägenheter, lemna sin spanmål vid Foglavik för att fraktas på Borås, men den mindre kan det ej. Denne måste lemna sin vara, der han får henne