Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

got outgrundligt, då hon vaknade till medvetande af naturens storhet, till en början nedtrycktes af den och sjönk ödmjukt till jorden, knäböjande för sin första gudom, naturen sjelsa Hvilken tafla ter sig icke för vår blick, då vi nu i traditionens och sångens galleri räkna de många utvecklingsgrader, som följde, tills historien, mensklighetens minne, tände för första gången sin iykta? Hvad strid har ej utkämpats under de årtusenden, då menniskan reformerade sig sjelf, tills hon slutligen fick ett klart medvetande om Anden (ej andarne) i naturen! Hvem kan säga, hvilken grad af andlig utveckling hos menniskan, som måste tillvinnas, för att hon skulle kunna höja sig ur den råare soldyrkan och i denna samma sol se blott en sinnebild af den store ofattlige, som tronar i alla himlars himlar, som räknar stjernorna på fästet och sandkornen i hafsens djup? Och sedan, hvilken för hela menskligheten stor och herrfig hvälfning, då denna Herre ej mera bodde allena deruppe, derborta, skiljd itrån menniskan, utan äfven tog sitt hemvist i hennes hjerta, i hennes eget inre; då genom Evangeliet, genom Kristi framträdande och lärande samvetet frigjordes från den yttre jernhårda Lagens ok och blef fritt, sjelfmedvetet, då, kortligen, moralen inträdde som, om vi så få säga, ett organ i menniskans eget inre, från att blott vara en yttre lagbok, i hvilken sunda vishetsreglor funnos samlade; då menniskan sålunda först blef en fullt sjelfbestämmande, till ord och handlingar fri per son, en del af det stora hela, men en ädell del i dettas kropp, som icke fick förtrampas, ty äfven barnen höra ju himmelriket tillHuru vexlande, huru skiftesrik är ej historien om den kristna lärans förandligande! Allt förandligas, således äfven religionen, dess tormer vexla i jemnbredd med den förädiing och utveckling menskligheten nndergår. Hvarje troslära är i sin första uppkomst fientlig mot förut bestående trosformer och reformerande desamma. Sjelf måste den sålunda äfven till sina yttre former vara vexlande, en senare form framträder för att reformera en föregågående. Reformeringen är just lärans förand ling, är en länk i den menskliga andens utveckling. Lätom oss vara rättvisa och icke förneka de framsteg den kristna läran gjort sedan den store stiftarens död. Hvilken nedslående och för menskligheten förödmjukande anblick förete icke de småaktiga, ändlösa tvisterna under den kristna kyrkans första århundraden, der striderna hvälfde sig om del minsta obetydligheter och sjeltve Mästarens ord, hans höga läror, sattes å side för några spetsfundigt uttänkta formler, på hvilka hierarkien sedan byggde sin makt, i det den genom partisöndringen beherrskade en okunnig tolkhop, tills slutligen dessa tvister ledde till det sormliga afguderi, hvilket har sitt uttryck i påtvens ofelbarhet, samt madonnans och helgonens tillbedjande. Den olyckliga partisöndringen hoppressades under den romerska kyrkans jernhand, hvars makttendens slutligen nådde sin höjdpunkt i förklaringen at formeln: kyrkans verldsliga makt är en gudomlig institution. Första murbräckan riktades mot denna af reformatorn Luther, som ur kretsen för församligens tillbedjan tog madonnan, helgonen och — påfven, dock bibehållande tillräckligt af det gamla, för att ett prestvälde äfven i protestantiska länder kunnat bestå. I våra dagar sträfvar allt åter till en ny reformation, hvars hittills bestämdt synliga mål är ej allenast kyrkans fullständiga skiljande från staten, d. v. s. borttagandet alt kyrkans verldsliga makt, utan äfven faststäl landet af principen: den fria kyrkan i den tria staten, d. ä. häfdandet af den rätt som tillkommer den fria öfvertygelsens religion densamma som Kristus sjelf hyllade och så herrligt uttalade, i det han blott uppställde som sin dogm : menniskans sonliga förhållande till Gud, som är Fadren. Men det finnes ännu ett annat mål, till hvilket den väntade nya reformationen sträfvar, och hvilket vi här icke vilja, för att ej såra en eller annan, antyda. Huru långt skall det kommande året föra denna andliga revolution? Vi stackare stanna vid frågtecknet, men ett äro vi säkra om, och det är att den skall gå framåt, att den skall sträcka sina rötter allt djupare ned i samhällslagren och förbereda allt till den stora omhvälf. ningen, i det den söndertrampar indifferentismen, den kalla liknöjdheten, den tomma bokstafstron, gjuter lisseld i formerna och förskönar dessa. IIvilket svalg ligger icke at tid och vexlingar mellan den stund, då tid blet till, då det första skapade ting bragtes fram genom Varde ordet, då denna lilla atom sväfvade i en ändlös rymd, i det tomma intet — och den dag i dag är, då ett skapadt ting höjer sig på andlighetens, på känslans och tankeus vingar upp till det väsen, i hvars medvetenhet om sig sjelf hela den för oss synliga verldens vara är ofattligt ringa, likt den ringa atomen i skapelsens gryning,