Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

Året. 1864. vad kan ligga doldt för oss alla bakom len tameidens förlåt, af hvilken denna dag lyfter en flik, bakom 1864 års förlåt? Ivad bär detta kommande år i sitt sköte? Huru många törhoppningar skall det icke gäcka, såvil för folkens som för den enskildes del? Men öfver detta ovisshetens mörker se vi dock svitya ltjushöljet kring den allsmäktiga skapande kraft och försyn, som från tidernas början, från intets intet länkat verldens öden och styrt allt till det bästa. Huru tveksamma, huru bäfvande vi än stå inför detta vida dunkel, som vi kalla framtiden, ha vi dock en visshet, och den är är, att Han känner våra stigar och leder dem till mål, hvilka Han vet vara de för såväl individen som folken bästa. (Men det ligger någonting stort uti, att låta sin tanke sträcka flykten in i ovisshetens, fremtidens omätliga rymd, der sänka sitt inbillningsoch ersarenhetslod, och söka tälja de dolda runor. Den enskildes äro omöjliga, men ju mera kretsen vidgar sig, desto bättre skönjer man framtidens konturer, eller åtminstone tror sig skönja. Hvad väntar oss då i det stora, i det allmänna under detta nådens år, af hvars krönika vi i dag öppna första sidan? Stora politiska hvälfningar och en fortsättning af den påbörjade djupa religiösa re volution, som mäktigt arbetar sig fram i sinnena och ingår i öfvertygelsen. De politiska i hvälfningarne skola — vi hoppas det, ty man hoppas så gerna på årets första dag — bli en af feodalismens och absolutismens sista — om icke den sista — blodsstrider mot de nya statsformer, i hvilka folkens utveckling är afsedd att klåda sig. Den religiösa revolutionen skall utgöra en fortsatt beredelse at sinnena till den reformation, som hvarje tänkande menniska ser rycka närmare och närmare. Det nya året skall i båda dessa hänseenden lemna efter sig stora vinster — vi ega icke rätt att misströsta eller tvifla derpå. Hvilken omätlig följd af hvältningar ligger icke mellan den stund, då det som lif hade först framträdde på denna skådebana, vi kalla Jorden! Vi hylla Darvwines genialiska id om skapelsens utveckling, genom arternas sjeltbildning. Den utnötta arten stannar och lemnar rum för en ädlare, hvilken framträder gesom en finare bildning i något organ än föregångarens. Hvilken mängd af revolutioner har ej egt rum på jorden under den långa utvecklingen från molluskens födelse till menniskans inträde på verldsscenen! Hurn djup var ej den hvälfning. som försiggick, då instinkten födde förståndets första ljusglimtar! Hvad timade icke uti den tidens natt, då mjnnet frigjorde sig srän instinktens, begärens och behofvens band, samt började syntetiskt hopbinda den ena erfarenhetstråden vid den andra! Har någonsin en herrligare revolution utförts än den, då den första gudagnistan tändes i menniskans själ, då för henne ej det närmast varande mera var allt, då det bortom behofvens och begärens krets visade sig nå