Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 3

Hvad är en Fästmö? Månen sken in i rummet. Thilda satt i sin fäst mans knä. Ser man icke stundom i sällskap fästmö sätta sig i knät på sina fästmän, eller hustrur på si na män? Nå, det är icke trefligt, det medgifves, och när man ser det, är man färdig att fråga sig: är de så der charmant också, när de äro hemma för sif sjelfva? Kärleken har sitt skrymteri, likasom reli gionen, politiken — men är det i alla fall icke lof ligt? Jo, och om blygsamheten såras att se en fäst mö i ett sällskap kyssa sin fästman eller en hustri sin man, så äro de dock i sin goda rätt, och mar har ingenting att säga, ty kärlekens estetik har blot stiftat lagar för några få, och den unga flickan, son ser sådana scener och rodnar, är dock kanske ej grunden så finkånslig, utan tänker blott: det blir ock så min tur en dag. En fästmö är i grunden ett underligt ting. Låt henne vara huru vacker, huru intagande som helst. så är hon dock som hon vore död för verlden, sedan hon fått förlofningsringen på fingret. Här är icke fråga om fästmör, som blott förlofva sig för att bli gifta, eller som kanske förlofva sig helt och hållet emot sin vilja — de äro med ringen nästan desamma som de vore utan den; här är fråga om fästmör, som tycka om sin fästman, och honom ensam — ja, ensam, det är Just ordet. Du har kanske sett henne mycket som flicka, och tyckt om henne, hon har kanske till och med tyckt om dig litet igen — nu är det slut. Du vor? färdig att köpa dig en försilfrad plåt och skrifva: Här hvilar demoiselle — — du ser dock hur hon går, hur hon kommer, hur hennes blick, som förut var så talande, är död för allt — utom för honom. Du ser henne sätta sig i hans knä, kyssa honom utan att det minsta tänka på, att det finns någon som vid denna syn, detta ljud spritter till, bleknar och blyges. Skall du förakta henne? Nej, du har ingen rättighet dertill; när hon följer sin böjelse, så uppfyller hon också sin skyldighot. Pappa och mamma, syskonen, de tillkommande svär. äldrarne, främmande personer af hvilka rummet är fullt, se alldeles detsamma som du, och tänka de någonting, så är det: det skall så vara; men för det mesta tänka de ingenting alls. Du är i minoriteten, i den mest absoluta minoritet, ty du är ensam — du har tappat din sak, till och med utan votering, utan laga ransakning och dom — och skulle blott göra dig löjlig genom att tala om en process, som blifvit