Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 2

böner och åkallan hela verlden. Genom de hungriga kreaturens vrålande såväl som af att huset var alldeles tillast, väcktes omsider grannarnes uppmärksamhet; socknefogden tillkallades och hela saken förklarades, hvarpå anmälan gjordes hos Sorös myndigheter, som straxt anställde förhör och noggrannt undersökte förhållandet, hvarefter modren och de båda barnen, dock först efter våldsamt motstånd, infördes till staden Sorös sjukbus, derifrån det blitvit nödvändigt att sedermera skicka dem till Vorningsborgs hospital. De visa alla tre på tydligt sätt att de blifvit fattade af förfärlig galenskap, som ej lemnar dem någon ro, och både moder och dotter blefvo, då de voro i Sorö, en gång anträffade alldeles nakna, liggande på knä med uppsträckta händer och npprabblande en hop religiösa, men osammanhängande uttryck och ordspråk, hvilket tydligt visade icke allenast deras tillstånd utan ätven upphofvet till deras galenskap. Cochinchinesi-ka förlustelser. Vid de stora religiösa högtiderna tillställas i Hu och kejs rdömet Anams fornämsta städer en mängd törlustelser. hvilka väl äro okända i hela den öfriga verlden. Väl ha vi t. ex. hört talas om och sett Pas des fleurs, och anamiterna sakna icke heller en dans som de benämna på samma sätt — läsaren torde ursäkta att vi ej återge det anamitiska namnet. Men denna dans utföres bland dem på ett sätt som väl aldrig en europeisk balletmästare skulle kunna föreställa sig. Dansöserna lägga sig nemligen på marken och låta ställa små koppar fulla med vatten på ansigtet, armarne och hufvudet. De resa sig derpå samt utföra dansen utan att spilla en enda droppe, dch detta ehuru kopparne äro fyllda ända till brädden. Vi undra, hur pass mycken ledighet och grace kan utvecklas vid en dans som utföres under så genanta törhållanden. En annan förlustelse är ett slags schackspel med menniskor i stället för schackpjeser. Det är blott mandariner och andra högmögende som kunna tillåta sig detta äkta orientaliska nöje. De låta uppslå tvenne stora tält midt emot hvarandra på ett afstånd af sextio, till sjutio fot. På den öppna platsen ställa de ett vederbörligt antal coolies eller anamiter. Den ene af dessa föreställer konungen, den andre hästen, den tredje löparen o. s. v. Dessa lefvande pjeser ställas på sina rätta platser, hvilka de blott på sin chefs befallning lemna. De spelande derigera spelet på samma sätt som en general leder en manöver. Partiets intresse består i att tillegna sig motspelarens bönder, hvilka i detta fall utgöras af qvinnor och som för arf och eget tillfalla den vinnande. Det är ingenting ovanligt att rika mandariner riskera sina egna hustrur i detta ovanliga spel. De som tillåta sig dylika extravaganser anses dock tillochmed af anamiterna föra ett öfverdådigt och lättsinnigt lefnadssätt.