Göteborgsposten – 21 december 1863, sida 1

skoåkningen nu, skall skynda att ettdera uppöfva en redan förvärfvad skicklighet eller också lära sig konsten. Visst stöter man på svårigheter i början, det är ej förgäfves man begagnar bilden att råka ut på det hala, men om man också sjelf faller bör man ej låta modet göra det, man skall stålsätta sig mot de svårigheter som möta på ens bana och man behöfver ej frukta för att sträfvandena ej skola krönas med framgång. Göteborg är en affärsstad, det är visserligen sannt, men atten affärsverksamhet, som väl lämpligast skulle kunna kallas gärdfarihandel, här i allsköns lugn florerar och griper omkring sig, anse vi fullkomligt olämpligt. Vi mena dessa vandrande lager af de mest olika artiklar, ifrån yllestrumpor till apelsiner, hvilka nu af haltvuxna gossar och flickor, ja, på senare tiden af fixa och färdiga småländningarpå det enträgnaste, ofta t. o. m. ohöfligaste sätt påtvingas en ingalunda benägen köpare. Utan att vilja tala om det olagliga i detta förhållande, är det klart att ett sådant kringstrykande schackreri-lif otvifvelaktigt skall inverka i högsta måtto demoraliserande på det uppväxande slägtet. Denna handel och vandel är för öfrigt ofta endast en täckmantel, och en ganska läglig sådan, för en eller annan liten, i en hastig vändning exeqverad stöld. Det vore väl, om vederbörande sökte att förekomma detta onda, lika väl, som den här bildade Tillsynings-föreningen med särdeles berömdvärdt nit och omtanka söker att stäfja tiggeriet. Denna förening har neml. tillsändt en mängd personer inom vårt samhälle tryckta anvisningssedlar att utdela till bettlande personer, hvilka då de aflemna desamma å Försörjningshuset å någon söcknedag kl. mellan 10—12, få sin belägenhet noga undersökt, och nöden, derest den förefinnes, åtminstone tillsvidare så afhulpen, att tiggeriet ej må längre erfordras. Det vore önskligt, att detta lofvärda företag understöddes af allmänheten, dels genom bidrag af hvarjehanda art, hvilka kunna aflemnas på ofvannämnde tid och ställe, och dels genom att icke uppmuntra tiggerier och af missförstådd menniskokärlek ömma för den bettlandes ofta diktade nöd. Det tyckes som polisen borde kunna ha ett vaksamt öga både på det ena och andra af dessa förhållanden, men komma vi in på det kapitlet, frukta vi att listan blir allt. tör lång. Vi vilja dock i förbigående påpeka några missförhållanden, hvilka otvifvelaktigt äro lätt afhjelpta. På de s. k. sardagarne äro åtskilliga af stadens gator, exempelvis Drottning-, Kyrkooch Torggatorna, ordentligt barrikaderade af allmogens hästar och åkdon. Någon dag i förra veckan sågo vi hurusom en vagn, hvilken ämnade vika af vid hörnet af Apoteksgatan och Drottninggatan nedåt f. d. Prins Carl till, blef tvungen att vända om och fara omvägen öfver Kyrkogatan. Den person, som satt i åkdonet, hoppade likvisst först ur och spatserade rundt omkring hela qvarteret, utan att dock kunna upptäcka någon ordningens väktare. Nå, — det är nu en ötver hela verlden känd sak, att när en dylik behöfves, han aldrig är att anträffa, men hvad som deremot synes oförklarligt är att, enligt upprepade gånger hos oss anförda klagomål, vid bantågens ankomst om eftermiddagarne en verklig villervalla af åkdon, kärror och bårar lärer uppstå utanför ingången till stationshuset, utan att heller der någon, eller några poliskonstaplar äro posterade för att förekomma en lätt uppkommen, men också lätt afhjelpt oreda. Ej heller lära de utanför ingången placerade gaslyktorna (hvilka förmodligen äro assedda att sprida ljus omkring sig) alltid i behörig tid vara antända. I Måndags afton erbjöd Nya Teaterns salong en i sanning särdeles vacker anblick. Hvarthän ögat vände sig såg man damer i eleganta och smakfulla toiletter, i sjelfva verket den vackraste prydnad i en teatersalong. Det var den förut omnämnda sciren för ett välgörande ändamål, som då egde rum. De mest gynnande resultater i pekuniärt hänseende ha deraf blifvit en följd och att döma af de lifliga applåder, som följde på hvarje nummer trots den här som anuorstädes förherrskande, på det hela taget temligen kuriösa åsigten, itt applåder på ett societetsspektakel icke äro sommeiil-sält torde man kunna antaga att publiken var belåten med sin afton. Ett ord i förbigående. För något mer in ett 10-tal år tillbaka existerade här ett ällska, orphei Vänner kalladt, som på sin id presterade en myckenhet af verkligt utnärkta saker både i dramatiskt och musikaiskt hänseende. Detta sällskap är ännu icke ipplöst, det hvilar endast på sina lagrar. Vore det icke skäl uti då vi nu ha sett att, wilket en längre tid ansetts fast otroligt, ätren Göteborgs damer, äro nog fördomsfria att, om det heter offentligen uppträda, detta P ällskap återtoge sin verksamhet? Det lärer! h ngen vilja bestrida, att ju icke musik ochim lramatik äro de mest bildande och förädlandesg öjen af alla, som sällskapslifvet kan erbjuda, li ch hvarföre icke då, i ett så uppåtsträtti