Göteborgsposten – 21 december 1863, sida 1

Veckokrönika. Vi lofva i influenzans, katarrhens, snufvans, hostans, nysningens, korteligen i förkyl. ningens tid. Snart sagdt hvarenda menniskn bar råkat ut för snufva och hosta; midtunder den fröjdefulla jultiden, då glädjen brukar stå präglad i hvarje anlete, ser man nästan intet annat än tårfyllda ögon; de mest klangfulla röster förvandlas till skrofliga basar, man äter lackritz och dricker bröst-the, går klädd i am: och tar sig fotvatten med pottaska och lut — jo, det är trefligt! Kommer man in i en salong, såsom t. ex. på teatern, der flera menniskor äro församlade, förnimmes från alla håll och kanter mer eller mindre lyckade försök att qväfva en retsam hosta eller en kittlande nysning. Under den muntraste scen ser man näsdukarne i rörelse och hör snyftningar rundtomkring sig; då uppmärksamheten är som allra spändast för att lyssna till de qvicka vändningarne i en Sardous, Augiers eller Seribees dialog, får plötsligt en af spektatörerna ett hostanfall, han försöker lägga band på sig, hjelper icke! hostan bryter alla dammar och den qvicka repliken går förlorad för de kringsittande. Men det är sannerligen intet att undra på att förkylningarne äro så gängse. Det är naturligtvis beroende på den ombytliga väderleken och på ingenting annat. Hvartill tjenar all försigtighet när vädret den ena dagen är fuktigt och mildt, mulet och ruskigt som midt i September och nästa dag blåsigt och kallt eller bjudande på klar himmel och frost, som det en ordentlig vinterdag egnar och anstår? Krönikeskrifvaren uttalade i sin förra epistel den bestämda mening att vi måste få snö, och ganska riktigt hade vi dagen derpå ett hjelpligt slinkföre. Men vare sig att snön föll endast för att ej bringa spådomen på skam eller icke, nog af, nästa dag hade den redan smällt bort i tårar, efterlemnande å gatorna ett för våra julklappsköpande damer mindre angenämt minne af sin korta tillvaro. Då detta skrifves, strålar vintersolen åter från en molnfri bimmel, termometern har krupit ned under fryspunkten, röken stiger rakt upp ur skorstenarne, hamnkanalerna ha börjat grädda sig med en tunn isskorpa och få vi nu endast litet snömos till, så är jul-fröjden ju riktigt färdig. Den vinterlika väderleken, kärkommen för både köpare och säljare, är det säkerligen icke mindre för ett härst. nyligen bildadt sällskap, hvars hela verksamhet uteslutande är beroende på att vintern tar i med hårdhandskarne och binder vågorna i sina isbojor. Vi mena en Skridskoklubb, som af några unga män här i staden konstituerats och hvars mening är att hålla en lämplig skridskobana för såväl sällskapets medlemmar, herrar och damer, som för dem, hvilka mot en stadgad, billig afgift vilja begagna sig deraf. Det är med stor tillfredsställelse man erfar att en dylik klubb kommit till stånd; utan tvifvel skall densamma bidraga till att mången, synnerligast bland det täcka könet, som törut af brist på lämplig, fridlyst, skridskois ej kommit att begagna sig af den lika nöjsamma seom helsosamma skrid