Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 2

up osfrat flickans glädje och qvinnans tröjder, nu, då segeru är min och jag kan halla mitt ord. Hon försökte slita sig ur Ellen Darrells armar, men enkan omfamnade hanne alltjemt med tillbakakastadt hufvud och det hvita ansigtet förvridet af angest. — Förlåt honom för min skull, ropade hon, lemna honom åt mig — lemna honom åt mig. I en kommer att lida tillräckligt af att hans förhoppningar blifvit tillintetgjorda. Han skall lida tillräckligt af medvetandet att han handlat orätt. Han har redan lidit deraf. Ja, jag har följt honom med ögonen och jag vet det. Tag allt ifrån honom. Lemna honom i armod att lefva på den lilla summa min onkel anslagit åt mig. Gud har gifrit mig honom. Qrinna, hvad rätt har du att taga honom ifrån mig? — Han dödade min far. svarade Eleanor dystert, min aflidne faders bref uppmanades jag till hämad på honom. — Din far skref det i ett ögonblick af förtviflan. Jag kände honom. Jag kände Georg Vane. Han skulle ha förlåtit sin värste fiende. Det finns ingen menniska, som var mindre hämndgirig än han, när hans första vrede var förbi. Hvartill skulle min sons vanära tjena? Ni skall icke vägra utt höra mig. Ni är hustru, Eleanor Monckton, och ni blir kanske en gång moder. Om ni nu är obarmhertig mot mig, så skall Gud då bli obarmhertig mot er. Ni skall då tänka på mig. I hvarje sjukdom som ert barn lider, i hvarje vånda som den lille svage varelsen erfar, skall ni igenkänna Guds hämnd för hvad