Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 2

ni gjort denna qväll. Tänk på detta, Eleanor; tänk på detta och var barmhertig mot mig — mot mig — icke mot honom. Ilvad han finge uthärda blefve blott tiondedelen af mitt lidande. Jag är hans mor! — hans mor! — O, min Gud! ropade Eleanor och höjde sina händer öfver hufvudet. Hvad skall jag göra! Stunden för hennes triumf vur inne, och i detta vigtiga ögonblick fylldes hennes hjerta af tvifvel och farhägor. Om detta var hennes seger, så var det blott en half seger. Hon hade aldrig föreställt sig att någon oskyldig skulle kunna lida mera af heunes hämnd på Launcelot Darrell än denne sjelf. Och nu var der en qvinna, hvars enda synd bestod i hennes afgudiska kärlek till sin son, och som skulle lida af hans vanära mer än af sin dödskamp. Enkans bittra smärta hade varit mer än den unga qvinnan kunde uthärda. Eleanor bröt ut i en ström af tårar, vände sig till sin man och lät sitt hufvud sjunka på hans bröst. — Hvad skall jag göra, Gilbert? sade hon. Hvad skull jag göra? — Jag vill ej gifva dig något råd, sade juristen med låg röst. I qväll handlar du på eget beråd. Ditt hjerta måste bestämma hvad du bör göra. j Några ögonblick rådde i rummet en tystnad, blott aj Elcanors snyftningar. Launcelot Darrell höll sina hände I för sitt ansigte. Hans mod hade rubbats af hans moders smärta. Enkan låg ännu på knä, omfamnande Eleanor, mer det hvita anletets drag voro hemskt orörliga.