Göteborgsposten – 17 december 1863, sida 1

net af sin gerning. Från morgon till qväll och från qväll till morgon förföljdes han beständigt af samma tankar och samma farhågor. I hvarje tjenares öga, som såg på honom, i hvarje menniskas röst, som talte till honom, i ljudet från hvarje klocka som ringde i den vidlyftiga byggnaden, låg ett visst något, som ingaf honom en plågsam fruktan att bli upptäckt. Kännedomen om att han var i tvenne dåliga, samvetslösa mäns våld, neml. i advokatens skrifvares och Victor Bourdons, gjorde honom till den eländigaste slaf i verlden. Redan hade han fått lära hvad det betydde att vara i en lastfull och girig uslings våld. Skrifvaren hade nöjt sig med en rund summa och rest sin väg, innan hans husbonde återkom från Amerika. Men. Victor Bourdon hade varit omättlig i sina anspråk. Han var både spelare och drinkare, och han hade väntat att finna en outtömlig guldgrufva i Launcelot Darrells börs. Han hade efter Maurice de Crespignys död öfverlemnat sig åt de vildaste utsväfningar på de sämsta ställen i London, och han hade vid alla möjliga tillfällen kommit till Woodlands och begärt ofantliga summor af sitt olyckliga offer. I början hade fruktan förseglat Launcelot Darrells läppar och han hade samtyckt till sin medbrottslings öfverdrifnaste fordringar, men omsider hade han blifvit ond och vägrat den Ålumpna sedeln på tusen francs, hvarpå fransmannen anspelat under sitt samtal med Eleanor. Efter detta afslag hade det kommit till en häftig träta mellan de begge männen, som slutade med att handelsexpediten fick stryk och blef körd på dörren af ägaren till Woodlands.