Göteborgsposten – 16 december 1863, sida 1

ligt. Jag tror icke att hennes hjerta brister för Launcelot Darrells skull. Hittills hade ingen brydt sig om att göra någon fråga rörande testamentet. Eleanor hade lemnat det till sin man och Gilbert Monckton hade stoppat det i sin ficka utan att vika upp det. Men när hummern och det fräsande moselvinet, som majoren envisats att reqvirera, hade blifvit diskuterade och bordet afdukadt, drog mr Monckton det vigtiga dokumentet upp ur fickan. — Vi kunna gerna se på de Crespignys testamente, sade han; då få vi veta hvem som blifvit mest lidande på att Launcelot Darrells förfalskning lyckats. Han läste för sig sjelf långsamt och tankfullt de första arken af testamentet. Han kom ihåg hvarje af dessa två första ark. Så till vida var det rätta testamentet öfverensstämmande med det falska. Gilbert Monckton kunde nu inse hvarför detta senare förekom så äkta. Det falska hade kopierats efter originalet. Sålunda hade det kommit att bära stämpeln af testators personlighet. Den enda skillnaden mellan de begge dokumenterna låg i den sista och vigtigaste klausulen. Juristen läste högt det sista arket af Maurice de Crespignys testamente. Det lydde sålunda: Jag förordnar och bestämmer att all min öfriga förmögenhet skall anförtros åt Hortensia Bannister, dotter af min gamle vän och universitetskamrat Georg Vane och åt min värderade vän Peter Sedgewick i Cheltenham, deras arfvingar, executorer, administratorer och fullmäktige, såsom förmyndare för Eleanor, dotter af min ofvannämnde