Göteborgsposten – 16 december 1863, sida 1

solidariskhet mot påträngande yttre fiender. Denna åsigt har länge legat instinktmessig hos det svenska folket och flera af dess mest framstående konungar ha klart insett nödvändigheten af denna Nordens sammanslutning. Det behöfdes derföre ej heller mera, än att Oscar I genom ett tydligt och korrekt uttalande gaf bestämd form åt de ännu sväfvande föreställningarne, för att man skulle enas. Den vise konungen sade: Rorden till Eidern!, och dermed var de skandinaviska folkens politik i denna riktning angifven; denna formel motsvarade äfven så mycket rätten och traditionen, att den under en i folkens lif högst ringa tid ingått i den allmänna föreställningen. Konung Oscars son och efterträdare har med en öppenhet och raskhet, som vi alltid varit vana att finna hos vår ridderlige konung, trädt i sin faders fotspår, ställt sig i spetsen för de skandinaviska sträfvandena och oförtrutet från sin höga plats, äfven inom makternas råd, arbetat i dessa sträfvandens intresse, ehuru han derigenom måste till en början stöta sig med ett visst parti, som var skandinavismen gramse, emedan den icke oeftergifligt förutsatte statens stadiga utveckling på liberalismens och konstitutionalismens väg. Skulle det väl vara möjligt, att denna skandinaviska politik, på hvilken folket så ifrigt inleddes, blott var dikterad af en nyck el ler af dynastiska beräkningar? Det är icke troligt, och vi sluta oss derföre till antagandet, att den förestafvats af full uppfattning om dess nödvändighet. Under denna förutsättning, — vore en annan möjlig, skulle det vara mera än beklagligt, men äfven nödvändigt för folket att hädanefter genom de medel som stå det till buds på det strängaste kontrollera regeringens utrikes politik, — under denna förutsättning, sade vi, kunna endast de vigtigaste och mest trängande skäl hafva förmått vår regering, att i ett ögonblick af fara draga sig ullbaka med ett non possumus. Och hvilka äro dessa skäl? Händelserna sjelfva och sakernas egen utveckling skola snart gifva oss dem. Vi ha hört förmodanden uttalas, att svenska regeringen skulle, i likhet med den ryska, vilja tränga Danmark till eftergifter, som skulle kunna och oviikorligen måste bli hotande för dess integritet. Men detta är omöjligt. Andra skäl måste förefinnas — och hufvudskälet torde förnämligast stå att finna i Frankrikes tillbakadragna hållning — säframt det verkligen förhåller sig så, att förhandlingarne äro konstant atbrutna. Det är tyvärr ett faktum och det är, ännu mera, en nödvändighet för hvarje mindre stat, att i sin yttre politik sluta sig till en större, så upprördt och förvirradt är det allmänna tillståndet inom Europa, så föga finnes af den förr mycket omordade europeiska oalancen. Sverige-Norge, liksom flera makter af andra rangen, dragas till Frankrike, sedan Englands politik nu kastat at sig masken och visat sin ejelfviska natur, som tillåter det kallt åse hvilket våldsverk som helst af de starka mot de svaga, utan att det för förhindrandet deraf gör annat, än skrifver — depescher. Frankrike inser kanske ej den dansk-tyska frågans hela betydelse, eller vill åtminstone icke af den tvingas till att uppgifva andra kombinationer. Det håller sig derföre på afstånd och gör det derigenom omöjligt för t. ex. Sverige att aktivt träda på Danmarks sida, alldenstund vi måste ha vissa, kanske nu vägrade garantier för den östre grannens del. Eller kanske Frankrike vill genom sitt stillsamma uppförande drifva Tyskland i kriget, i hvilket tall ett par korslagda armar af Sverige, Danmarks vän och Frankrikes allierade, måste för germanerna vara en särdeles hugnande syn; och sedan kriget väl kommit