Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 1

Bourdon troligen ej var hemma för närvarande. Han brukade komma hem sent om natten — ja, omkring kl. två merändels på tre qvart, och då var han ingenting mindre än höflig; man märkte lätt att han icke stod väl hos fru portvakterskan. Men då hon sett efter i ett dammigt hörn af rummet, der några nycklar hängde på en rad rostiga spikar, underrättade madamen kleanor att monsieur Bourdon verkligen var hemma, emedan hans nyckel icke var bland de andra och han brukade lemna den åt henne, när han gick ut. Portvakterskan tycktes vara mycket öfverraskad af denna upptäckt, ty, som hon ock sade, hon hade sett monsieur Bourdon sista gången, då han gick ut söndagsmorgonen och hon erinrade sig icke att ha sett honom komma tillbaka. Men nu ropade en hurtig fllcka, som satt och lagade fint linne i en vrå af rummet, med gäll röst att monsieur Bourdon hade kommit tillbaka om söndagen före kl. tolf, och att han då sett illamående ut och släpat sig upp som om han varit trött. — Han är då hemma, utropade portvakterskan. Dermed vill jag dock ej ha sagt att hon nyttjade något ord motsvarande vårt engelska ord home, och hon gjorde mycket klokt deri, emedan rum, som man hyr i Frankrike, så föga motsvara begreppet hem, att den tarfligast dubblett i andra våningen uti Islington eller Chelsea uthyrd af den samvetslösaste värdinna i England är något bättre än alla de nöjen och palatser, vi kunna fördjupa oss uti — och det är, i parentes sagdt, icke alla, som kunna fördjupa sig i nöjen och palatser — genom jemförelsen.