Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 1

————————— Ren solen tändt i öster Sitt långa sommarljus; De väckta foglars röster Jag hör bland skogens sus. Sc, daggstänkt blomma skälfver På ängens tufva grön, Och bäcken sakta hvälfver Sitt perleskum i sjön! Se, surorna de höga Så allvarsamma stå Och hägrande sig löga I insjön lugn och blå, Hvars klara spegel rundar Sitt glas, med azurns färg, Inom en ram af lundar Och skogbekrönta berg. Hvad lif i hjertat röjes Vid källans glada språng, Hur hoppfullt sinnet höjes Vid fogelns arlasång! Från hvarje blad, som röres, Hörs underbar en dikt — Men svärmarn återföres Till jägarns stränga pligt. Ty lösta hundar höras I skogens tåta snår; De rädda djuren störas Och fly, men deras spår An märks bland daggens glitter; Af hundens gälla skall Skräms haren der han sitter Invid den höga tall. Och i de gröna salar Nu skallar jägarns röst; Han går bland berg och dalar, Högt häfver sig hans bröst. På pannan klara droppar Af mödans perlor le, Dock framåt glad han hoppar, Han vill sitt byte se. Fast gren i vägen hänger, Fast törnet gifver sår Han oförskräckt dock tränger Igenom hvarje snår. Fast solen honom bränner, Han märker ej dess glöd; Den tanke han blott känner, Är villebrådets död. Snart offret äfven nalkas Mot jägarns säkra lod, Och dödens kula svalkas i s röda blod, et redan färgar — Ren lifvet flyr sin kos, Liksom då frostnatt härjar Den späda vårens ros. Men solen återvänder Till vesterns bädd så sval, Och sista strålen sänder I gräsbevuxen dal. Nu vågen lagt sig neder, Af leken trött till slut, Det lugna hafvet breder Sin klara yta ut. På berget jägarn hvilar Med hälln till hufvudgärd, Och fritt hans tanke ilar Till diktens underverld. IIur skönt när månen glänser Ifran en silfversky, Att bortom tingens gränser I ljusa drömmar fly! Då är den rätta stunden För själens tankespel; Inbillningen, ej bunden, I drömmen tager del. De mörka skuggor mana Så rika bilder fram, Och själen helt kan ana, Hvad ögat halft förnam, eta är omedelbar poesi. Det är upp kändt, och af minnet, af känslan har n sedan väft denna poetiska slöja, ge vilken skimrar fram en frisk själ, ett hjerta och ett för naturens skönheter s emottagligt sinne. Vi skulle nästan