Göteborgsposten – 11 december 1863, sida 1

— EAT W— —— dom höjer sig upp till skald och vet att kläda tankar och känslor i anslående former. Samlingen börjas med ett större, förut ryckt stycke i åtta sånger, kalladt Heidi, Cyles Dotter. Detsamma är hållet i sornnordisk ton och synes mycket, kanske för mycket påverkadt af Lings Asurner, med hvilket skaldestycke det på många ställen har en likhet, som visar, huru diktaren i sin ungdom med synnerlig förkärlek omhuldat denna art at nordisk dikt. Ja, denna likhet blir ofta alltför stor. Såsom t. ex. då Ling sjunger: Sitt jagtspjut ifrån sig den skyfagra lade, och Gylfe han såg uppå henne så ömt; ty bilden och blicken af modren hon hade hvars skugga sig reden i lufthvalfvet gömt. Men dottern med snöhvita handen berörde den äldriges kind, och sin panna hon förde mot seniga armar på nordfjällens son. Så tillrande regnbäcken smyger helt stilla kring kanten af berget, som födde den lilla med molnen, fast dessa gått långt derifrån. Men Heidi, med ögat på Herrskarn i Norden, a kärligen talte de forskande orden: rt att till Belten din härold du sändt, att bjuda åt Asiadrotten ditt rike. Hvi är nu ditt sinne till främlingar vändt? Kan Norden ej afla de Ostmänners like? Måhända af fruktan för Asarnes makt, du villigt för dem har din nordkrona lagt; men jag vill försvara vår rätt och vårt välde. Måhända den listiga Sierskan ställde sin tjussång till dig, för att döfva ditt svärd; ty allt hvad hon gjort är från trollenas verld. Se! viss är min hand och ej sällan jag fällde en yfhårig björn, med mitt blixtrande spjut ..Uti IIeidi, Gylfes Dotter lyder detta utdrag sålunda: Och ömt sågs hon blicka på åldrige fadren; Dess öga sags tindra med himmelens blå: Man trodde sig skåda dess hänfarna moder. Hvars ande nu gömdes i blånande rymder. Ren dottern sig närmar till nordsjällens Drott; Sin snöhvita hand hon helt varligt nu förer Och vidrör den åldriges fårade kind. Sa stilla ses qvälla den klarblåa källan Bland lunder, som skuggat dess nyfödda våg. Men Heidi så talar till aldrige Gylse: Allt ren jag förnummit att Asar du bjudit Ditt hafsköljda rike, der spiran du för. Säg, hvarför till främlingar hogen du vänder? Kan främlingars like ej fostras i Norden? Måhända du lyssnar till Gefions sånger, Ha siareorden bedöfvat ditt svärd? Se, stark är min hand, och rätt ofta jag fällde Mång jättelik björn i den svartaste skogen. Denna likhet är alltför stor att kunna vara blott tillfällig, och det förvånar oss, att icke författarens sjelfkritik bjudit honom ute sluta detta stycke, hvilket i många fall bär prägeln at ett plagiat. Ordet kan synas hårdt, men konsten har sina fordringar och recensenten sina skyldigheter. Det derpå följande större skaldestycket -En Vikinga-Saga saknar ej heller närbeslägi förebild. Dock står diktaren der mera på egen grund, än i Heidi-. Hafstrun afhandlar den gamla folksagan om huru hafvets herrskarinna vill drag den sörjande, unge mannen, hvars käraste döden bortryckt, ned till sig, med löfte att der nere på hafvets guldglänsande botten ätergifva honom hvad han på jorden förlorat. Detta stycke är behandladt med omsorg och på flera ställen fint och poetiskt utfördt. Dock springa här och der selaktigheter mot formen i dagen, hvilka då åstadkomma ett något störande intryck. Sjelfva början är målad med en pensel, som dess egare älskar att doppa i naturens egen färgkopp. Vi kunna ej neka oss nöjet, att här meddela några al dessa versar, hvilka måste tilltala hvar och en: Med bössan under armen Jag utåt skogen går; Så ungdomsfriskt i barmen i Mitt varma bjerta slår. J: så glad — mitt sinne Ar fritt som vårens vind; Du tåredagg försvinne Ifrån min bruna kind!