Göteborgsposten – 9 december 1863, sida 2

Från Utlandet. Den politiska situationen befinner sig fortfarande i spänning och afvaktande, och är notismarknaden derföre i allmänhet flau. Det mest anmärkningsvärda fenomenet är emellertid den allt skarpare framträdande oenigheten mellan Frankrike och England. Times innehåller senast en artikel, till-svar å de uttall, franska tidningarne gjort mot England, hufvudsakligen på grund af dettas vägran at tillträda kongressförslaget. Ur densamma förtjenar anföras: England har haft den olyckan, att i många år föra krig med Frankrike och under den tidrymd af nära 50 år, som förflutit sedan sista krigets slut, my cket ofta endast föga sympatisera med de på hvarandra följande regeringar, som länkade Frankrikes öde. Den engelska regeringen har, fastän alltmera beherrskadt utaf inflytandet af frisinnade och framåtskridandet byllande meningar, dock alltid varit i mycket sig lik och handlat efter traditioner, som aldrig någonsin blifvit afbrutna. Detsamma kan icke sägas om de fyra regeringar, som beherrskat Frankrike sedan 1815, och det var derföre omöjligt, att undvika tilltälliga söndringar och meningsskiljnader. Men historien tillåter oss icke, att någonsin tvifla på engelska regeringens och folkets välvilja mot Frankrike. Vi ha ej begärt någon tacksamhet, men det är icke mer än rätt och billigt, att ej förgäta följande fakta. Det är England, som Frankrike har att tacka för att de allierades seger icke missbrukades under segrens och grollets första känslor, hvilka ingen hade större orsak att hysa än England, genom sönderbrytandet af dess (Frankrikes) område. England uppbjöd ifrigt och med framgång sitt inflytande hos de andra makterna, att förkorta varaktigheten af segrens bedröfliga, men nödvändiga resultat, nemligen fortfarandet af occupationen af ett tappert och stolt folks område genom främmande trupper och mildra deras stränghet. Frankrike har oss att tacka för, att den preussiska fältherrens önskan, att genom förstöring af offentliga monumenter i Paris efteriemna ett minne al sin hämnd, omintetgjordes, liksom det sannolikt äfven har vårt råd att tacka för, att Napoleon icke led samma öde, som marskalk Brune genom sina landsmän och marskalk Ney genom sin regering. Då bourbonernas dynasti, för hvars upprättande vi gjort så mycket, blef störtad år 1830, föregingo vi Europa med exemplet, att genast erkänna dess efter