Göteborgsposten – 9 december 1863, sida 2

Christian R. Inom Österrikes riksråd har nu grefve Rechberg, på interpellation af Rechbauer, af gifvit ungefär följande svar i den dansktyske frågan: Londonerfördraget gör det till er folkrättslig förpligtelse för undertecknarne aj detsamma, hvilken de tyska stormakterna icke kunna handla emot i sina förbundsomröstningar. Gentemot Danmark bilda fördraget och de förutgångna stipulationerna ett odelbart helt. Exekutionen innebär icke Christian IX:s erkännande. Pröfningen af arfsföljdsfrågan fortfar att vara Förbundet förbehållen, men att gå tillbaka till ståndpunkten före londonerfördraget skulle medföra följder, hvilka ej kunna förutses. Att Lauenburg tillhör Danmark är obestridligt. Österrike är fast beslutet att gå hand i hand med Preussen, och att uppträda för stamfränderna inom rättens gränser samt i öfverensstämmelse med Tysklands intressen. — kechbauer förklarade genast svaret för otilltredsställande. Att gå hand i hand med Preussen vore berömvärdt, men icke att gå hand i hand med kabinettet Preussen. — Schindler tadlade Österrikes utländska politik och önskade framläggandet af en blå bok. — Rechberg svarade, att här icke voro platsen till förhandlingar om de utrikes angelägenheterna. (nvänningar från olika håll). Han förklarade sig åtaga sig ansvaret för hvad som skett sedan 1859. Kongressiden är vacker och högsint, och är dertöre nödvändigt för krigs undvikande, att förbereda sig på kongressen och söka komma till enighet om ärendena, målet och medlen hvari igenom detta kan uppnås. Regeringen måste i alla sina handlingar hafva fredens bevarande för ögonen, men äfven upprätthållandet af rikets integritet. — Grocholski talade för nationalitetspolitiken. Han tadlade regeringens politik i den polska frågan och önskade icke, att frågan om hertigdömena skall bli löst på samma sätt. I händelse af krig, skulle Österrikes enhet endast befästas på valplatsen mot Ryssland. Brinz uttalade sig för en mindre kylig hållning af Österrike och framhöll detsammas tyska kallelse. — Waidele yttrade, att londonerfördraget är tillfölie af sitt innehåll ogiltigt, emedan det blott innehåller ett eventuelt erkännande af ett rättstillstånd, som aldrig inträdt på grund af folkrepresentationens ej afgima bifall. — Kuranda och Giskra förklarade sig äfvenledes mot Österrikes utländska politik. Den förre yttrade till sist, att Österrike bör skilja sig från den grundsatsen, att icke vilja låta sig majoriseras at Förbundet. Giskra beklagade Österrikes isolerade ställning, och förordade hertigdömenas seqvestrering. — Grefve Rechberg algaf, derpå den förklaring, att Österrikes politik i Italien icke är någon eröf ringspolitik, utan afser fredens bevarande; så länge turinerregeringen afvaktar första tillfälle att tillslita sig Venetien, skall ingen österrikisk utrikesminister kunna befinna sig i godt förstånd med Turin. — Samtliga utskottets förslag till anslag åt utrikesdepartementet bletvo derpå bifallna.