Göteborgsposten – 9 december 1863, sida 1

LA — n—6 —pa? — samma kärra. Inkomne till staden stannade de på stora torget och der miste baronen stå, och vakta lasset medan magstern nu längol och väl var inne hos en belant handlande. Och icke nog dermed, när det bade lidit en dryg stund ställde S. sig i boldörren och ro pade med sin stentorsstämma Baron X., se bara väl efter kalfven! Såsom informator eller guvernör för den numera ganska namnkunnige baron BlixenFinecke gjorde Svartengren tilsammans med sin lärjunge en resa i Tyskland och formerade i Gotha bekantskap med sin sedermera blifvande hustru, en dotter al den ryktbare filologen professor Rost. Ilan hade der tillträde till det hertigliga hofvet och lärer i knäbyxor och silkesstrumpor — björnlik och hjulbent som han var — ha gjort en kostlig men dock respektabel figur. Magister Svartengren efterlemnar ett allmänt aktadt och af mången högeligen älskadt minne. Den som nedskrifvit dessa små anekdoter, antecknade på höft och för ögonblicket bland de otaliga sådana om honom, sörjer honom af uppriktigaste hjerta. Nu till andra saker! Den betydliga taflesamling, bestående af icke mindre än 117 taflor, som föll på statens lott vid fördelningen af den Wahrendorffska donationen, är nu uppställd i ett af Högsta Domstolens rum på kongl. slottet, enligt H. M:t konugens medgifvande, der de komma att qvarstanna tills en gång vårt Nationalmuseum i tidernas fullbordan blir färdigt. Detta lärer dock inträffa antingen år 1865 eller år 1866, sedan det stått under arbete i 20 år. Den 1 Januari skola inredningsarbetena börjas med vanlig fart. I går afton hade det högt lysande ordenssällskapet Par Bricol sin högtidsdag, på Barbaradagen. En ofantlig samling ordensbröder bevistade sammankomsten å stora börssalen. De till årets litterära pristäfling bestämda tvenne prisen — det ena stora guldmedaljen, det andra åtta dukater — vunnos bäda af bokhållaren Casparsson, anställd hos sidenfabriksfirman Casparsson Schmidt. rä kongl. Dramatiska teatern upptraade igår afton dansösen Alexandra Calipoliti. Huset var alldeles packadt och kongl. familjens: alla medlemmar närvoro vid representationen. Mina grannar yttrade halfhögt sin önskan att det skulle bli snart slut på Hertas poetiska skapelse ÅKung Rens dotter så litet förmådde fru Kinmanssons ljufva spel såsom Jolantha fängsla dem, så nyfikna voro de att tå se den sköna atheniensiska dansösen, om hvilken tidningarne talat så vackra saker. Nå väl, ridån går upp, alla binocler sättas genast för ögonen och vid musikens första anslag kommer inspringande en ung flicka, med bara armar och bracelett vid handlederna, hvit skjorta å la Garibaldi och brokiga — mamelucker! Det var en persisk dans med namnet UZzum hon skulle dansa. Perserne hafva sina egna begrepp om dans, det syntes tydligt, ty det som här presterades voro slängningar med kroppen och de pas som förekommo skulle hvilken som helst af våra sekond-dansöser komma ut med. Men hvad ursäktar man ej när man har en skönhet, en orientalisk skönhet framför sig? Så ungefär måste Pepita ha sett ut för en 20 år sedan! Man såg allt lite flat ut när ridån gick ned, men applåderade dock något, förmodligen åt det charmanta utseendet. Mell Calipoliti uppträdde till slut i limojv, också en persisk dans. Här begagnade hon ej mamelucker, var klädd i en förtjusande kostym och här visade hon äfven prof på verklig dans, men det mesta utgjordes at slängningar och vridningar, allt dock utfördt med mycken grace. Här var hon om möjligt ännu vackrare och hennes ystert glädtiga leende och uttrycksfulla mimik förskalfade henne en skallande applåd. Jag kan ej säga att hon gjorde lycka med sin dans, men med sitt utseende gjorde hon det helt säkert. Walfrid. — ÄA—