Göteborgsposten – 9 december 1863, sida 1

de uppkommande luckorna så bedrager det sig storligen: alla tycka de nog om att yxan går af hjertans grund, men att ersätta den som hugger sig förderfvad i deras tjenst, det bryr de sig visst icke om. Det färskaste exemplet är Johan Johansson och med detta exempel för ögonen borde Allehanda noga ha tänkt på fabula docet. Dödens lie har i dessa dagar afhuggit en lifstråd, som väl var en af de bastantaste och bäst tvinnade, som Vår Herre spunnit en jordisk hydda omkring. Magister Svartengren var redan i lisstiden en tradition inom den samhällsklass han tillhörde och sent om någonsin skall hans minne inom Upsala studentkår förblekna. Det var två egenskaper som synnerligen utmärkte Svartengren: en jättelik kroppsstyrka och en jättelik arbetskraft och han sparade ej på någondera. Såsom student var den grofve vermländningen studentkårens förnämste slagskämpe och som mogen man var han en lärare, hvars förmåga att inplugga kunskaper i ynglingarne genom ett klart och lävtfattligt framstillningssätt gick hand i hand med hans utomordentliga skicklighet, att medelst käpp eller näfve lära öfvermodiga adelsvalpar och morsgrisar mores. Upsala Realgymnasium och räddningsinstitutet på Arna, Svartengrens egendom utanför Upsala, hafva till studentexamen lyckligt förberedt mången högförnäm yngling, hvilken nu såsom man kanske bekläder något af statens högsta embeten, men som utan Svartengrens pedagogiska metod aldrig skulle blifvit annat än sin faders i studentexamen kuggade son. Jag nämnde att Svartengren i sin ungdom var slagskämpe. Icke såsom skulle han ha sökt striden för dess egen skull, men såsom en man, den der, när studenternas af gesäller anfäktade heder eller ock vänners fara sådant lordrade, med lif och lust och berserkamod gick i spetsen för sina kamrater och vanligen återvände med seger ur bataljen. Men ätven den starkaste kan blifva öfvermannad af massan. En gång låg Svartengren afsvimmad på en gata i Upsala, nära till döds slagen af sko makaregesäller. Men han qvicknade till, rusade in på skomakareverkstaden, der gesaller na som bäst jublade öfver sin vunna triumf, fattade ett tillhygge och dref ut hela sällskapet genom dörrar och fönster. Dylika bravurer berättas om honom i mängd, liksom älven om hans fader, som vid det nya statsskickets införande var riksdagsman i bondeståndet. Nu ett par ord om Svartengren såsom ungdomens lärare och handledare. Sättet var aldrig fint, tonen var ytterst fri, men kraften, både den moraliska och fysiska, likasom skickligheten och nitet oöfverträffliga. En dag kom Svartengren in i undervisningssalen — jag tror det var på Upsala Lyceum, som den tiden fanns och der han också var lärare klädd i ett par så ofantliga bottforer, att hela auditoriet brast ut i gapskratt. Nå väl, en annan lärare kunde ha blifvit förlägen eller förargad öfver ett sådant mottagande, men Svartengren blef intetdera. Han steg upp i katedern, lade upp båda sina ben på densamma och sade: Nå, se på dem nu och skratta så mycket ni vill, men sedan skall det vara tyst! Det dröjde ej lång stund förrän rlugnet var återstäldt för att tala i ryskt manr. Se här ett exempel på Svartengrens sätt att genom ett slags mnemoteknik, om jag så får säga, fästa historiska fakta i sina lärjungars minne. NMår, frågade han — lärjungarne voro 17—22 års ynglingar, studentkandidater — hur kom det sig att Vandalerne gingo öfver från Spanien till Afrika? Något Eullfredsställande svar följde icke. Jo, de blefvo ditbjudne af en romersk ståthållare, som hette Bonisacius. Hvad betyder Bomsacius? — Välgörare, svarades det. Välgörare, ja, det är Wohlthäterv, den som bjuder — Bonifacius var ÅWohlthäter, han bjöd dem till Afrika, nå, nu vet ni det! Mag. Svartengren såg en gång ute på sin gård Arna huru hans son, en tioårig pojke, med något af björn i sin natur, liksom fadren, roade sig med att tappa ur innehållet i en dranktunna. Sådant okynne måste bestraffas, och det skedde på det Svartengrenska maneret. Han gick ut, tog pojken i kragen och höll honom under tapphålet, till dess han fått tunnans återstående innehåll ordentligt öfver sig. Med allt detta groteska i vanor och sätt hade Svartengren ett det mest vänsasta hjerta, ja han var i icke ringa grad hvad man kallar en känslomenniska och det var denna förening af ofantlig kratt och hjertlig vekhet som gjorde Svartengren älskad och värderad af alla, som med honom kommo i beröring. Hans dikter måla hans karakter temligen. Till slut ännu en anekdot, betecknande för Svartengrens sätt att handskas med adelsynglingar, som anförtrodges åt hans institut