Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 3

på vetskapen om savör hos opinionen inom England. Agitationen inom Tyskland fick bestämd form i hotelsen om exekution, om Danmark ej toge tillbaka marskungörelsen och ordnade sina förhållanden närmast i öfverensstämmelse med Russels farliga förslag. Det var naturligt, att Tyskland trodde sig i längden kunna räkna på England. Men England protesterade med en ifver och en skärpa mot den tilltänkta exekutionen och tog så varmt Danmarks försvar, att danska regeringen tillochmed under tryckningen af exekutionshotelsen fattade mod att framlägga sitt förslag till ny, gemensam grundlag för konungariket Danmark och Slesvig, dermed fortsättande Holsteins utsöndring. Utsigterna till en försvarsallians med Sverige-Norge stärkte äfven danska regeringens beslut. Agitationen i Tyskland blef alltmera bullersam, tonen inom Englands press mera fientlig mot Tyskland och inom dess statsmänners depescher allvarligt varnande, liksom England skulle vilja äfven aktivt uppträda för Danmark. Då gick Fredrik VIL bort, och situationen förvirrades åter. Agitationens böljor inom Tyskland slogo öfver sina bräddar. Exekutionen stod åter på tapeten. Den nye danske konungen undertecknade det nämnda grundlagsförslaget — och kriget står för dörren. Nu kommer den engelska pressen, sedan den genom sitt vacklande på båda sidor retat och framdrifvit agitationen, och fordrar, att danske konungen skall återtaga det af honom så nyligen stadfästade grundlagsförslaget, medan den samtidigt prisar Österrikes och Preussens forsonlighet, då dessa båda tyska stormakter förklara sig hugade att sasthålla vid londonerfördraget, som garanterar Christian IX:s arssföljd i danska monarkien, mot det att Danmark håller sina åren 1851 och 1852 ingångna förpligtelser, att icke inkorporera Slesvig. De engelska tidningarne anse det nya grundlagsförslaget innebära en sådan inkorporation och förklara Tyskland derföre hafva rätt att i saken inblanda sig. Hvad skall närmaste följden bli af detta omslag i den engelska pressens hållning? Naturligtvis att Tysklands anspråk skola bli ännu djerfvare och att det alldeles icke skall rygga tillbaka för den länge hotade beväpnade invasionen, och Englands regering skall af alla krafter trycka på den danske konungen att återtaga eller suspendera utförandet af den nya grundlagen. Lord Woodehousets sändande till Köpenhamn i särskildt politiskt ändamål bådar ej heller godt. Vi betvifla alldeles icke, att konung Christian gerna skulle vilja lyda Englands maning — men den som känner danska folkets ihärdighet, då det väl en gång blifvit öfvertygadt om en saks riktighet, kan ej betvifla, att det icke skall sätta det starkaste motstånd mot hvarje nytt steg i retograd riktning. Den besynnerliga uppgiften om att engelska flottan skulle vara att vänta till Köpenhamn kan vara ett elakt omen. Skulle ej grundlagens eventuela återtagande kunna föranleda ett upplopp i den danska hufvudstaden? Skulle icke Christian inför en sådan möjlighet gerna vilja ha en engelsk flotta att repliera på? — Digra och mörka moln skocka sig öfver det gamla Danmark. Fwdrelandet säger med anledning häraf: England vill medla fred på vår bekostnad, det är meningen, och Englands ljumhet håller Frankrike tillbaka och Frankrikes återhållsamhet återverkar på Sverige och Norge. Hela situationen ser således föga glädjande ut; men det får ej hjelpa, vi måste taga den sådan den är och hoppas att den skall bli bättre. Ty att kriget under dessa omständigheter kan undvikas, synes föga troligt. Visserligen ligger det i och för sig mycket liten vigt uppå, att sådana stora riken som Gotha, Weimar, Meiningen, Altenburg, Braunschweig, Waldeck och Reuss hafva erkänt hertig Fredrik VIII af Slesvig-Holstein; men å andra sidan gör ju den totala förvirringen i de tyska afoch åsigterna det alldeles oberäkneligt, hvartill besättningen af Holstein, hvilken förbundet nu gått för långt att kunna undvika. kan leda. Sker det med österrikiska och preussiska trupper, då är det möjligt, att dessa skola kunna förebygga alla holsteinska demonstrationer; men då skola dessa makter också, liksom 1851, söka utöfva en så mycket starkare tryckning i Köpenhamn, sekunderade af det (om saken) okunniga och sympatilösa England. Sker besättningen deremot af sachsiska och hannoveranska trupper, skall man naturligtvis draga den största möjliga vinst af dessas närvaro för pretendentens sak. Och den dag kan således möjligen rycka nö nog, då Grundtvigs framställda fråga, om Holsteins förbindelse med de öfriga landsdelarne kan föreligga. Den österrikiske utrikesministern, grefve Rechberg, har inom sitt riksråds deputerade kammare förklarat. att den holsteinska frågan icke skall framkalla några europeiska sörvecklingar. Den sachsiske utrikesministern von Beust har till svar på en interpellation afgifvit följande förklaring inom deputerade kammaren : Den sachsiska regeringen har hvarken undertecknat londonerfördraget eller obetingadt tillträdt det. Genom Danmarks löften lät Sachsen i slutet af 1851 förmå sig, att gifva sitt samtycke till londonerfördraget, men det skedde under uttryckligt förbehåll af, att Förbundets beslut derigenom på intet sätt före