nader och från fartygen. Sorgen yttrade sig ej allenast i dessa yttre tecken, utan äfven i den stillhet och tystnad, som hvilade öfver alla, så olik det lifliga jubel, hvarmed Köpenhamns befolkning förut bragt konungen så mången hyllning. KL. 23 e. m förkunnade kanonsalut från batteriet Sixtus, att ångb. Slesvigvar i annalkande. Snart såg man kungsdraken sjelf med dess svarta likkapell och sänkta flaggor glida utanför batterierna. Luften hade just i detsamma, vid öfvergången till skymningen fått en mörk, blyfärgad ton, som förträffligt harmonierade med hela skådespelet; stora svärmar af kråkor flaxade kring Slesvigs master och skorsten, och på vattnet närmade sig talrika båtar, alla smyckade med flaggor och flyllda af sorgklädda. Nu upptäcktes äfven den till transport af konungens kista bestämda farkosten; svartmålad och dyster flöt den fram, bogserad af tvenne stora roddbåtar, fulla at sluproddare. Mörkret föll emellertid hastigt på och dolde Slesvig för de väntande åskådarnes blickar. På Toldboden och längs hela hamnen tändes nu en lång rad af beckfacklor; flera af byggnaderna vid kanalerna illuminerades. Båtarne ute på sjön kring konungaskeppet tände äfvenledes bloss, hvilka ilade emellan hvarandra som eläflugor och mot den mörka, disiga bakgrunden frambragte en egendomlig, magisk effekt. Kl. 55(, ankom sorgetåget till landningsplatsen, och kort förut hade konung Christian, kronprins Fredrik, landtgrefve Wilhelm och prins Fredrik af Hessen begifvit sig dit ned. Fotgardets musikkår uppstämde en koral, trupperna skyldrade, sanorna och standaren sänktes, och buren af officianter och livrbetjenter fördes den bekransade kistan till den härför bestämda vagnen, som var förspänd med sex svartdraperade hästar med svarta plymager och vapensköldar och öfvertäckt med ett svart sammetstäcke med gyllene kronor. Kort derefter satte sig tåget i rörelse under en sorgmarsch till Christiansborg, der kistan inbars i ett gemak, hvarvid d:r Munter höll ett tal.