Göteborgsposten – 5 december 1863, sida 1

hvilket språng från en ringa skatt till en högst betydlig som skulle uppstå, ifall man ej hade någon s. k. normalklass, hvilken å ena sidan ej åtnjöte lindring, men å den andra sidan icke heller betungades med förhöjning. Särskildt böra fastigheter, då de som beskattningsobjekter ej kunna få lindring, icke heller vara utsatta för förhöjning derigenom att näågon beskattningsklass lindrades. Ordföranden fasthöll sin äsigt och önskade att det belopp som afdroges för personer i besittning af en inkomst under en viss summa, skulle fördelas på alla dem hvilkas inkomster öfverstege samma gräns. Föreslog hvad beskattningen på fastigheter beträffar, att beredningens ordalag måtte förändras till: De grunder som bestämmas för fördelningen af kommunalutskylderna å fast egendom må utan jemkning härstädes tillämpas. Hr Willerding erkände sig ej se alldeles klart i denna fråga och hemställde om ej punkten borde återremitteras till beredning. Hr Philipsson önskade deremot saken genast afgjord, emedan man måste ha det klart afgjordt om fastighet skall betraktas som beskattnings-objekt eller ej. Eljest stöter man på ständiga svårigheter vid afgörande af det följande. Hr Renström instämde med hr Philipsson och framhöll huruledes, ifall fastighet ej betraktades såsom objekt, en rik man som eger ett litet hus skulle för detsamma kunna begära lindring. Ordföranden önskade att frågan måtte uppskjutas. Hr O. Dickson förenade sig med hr Willerding i begäran om ny beredning af punkten. Talarens förslag hade blifvit missförstådt, derpå utgjorde det af hr Renström framdragna exemplet ett bevis. Efter någon ytterligare diskussion blef beeedningens förslag antaget. Man öfvergick derefter till beredningens förslag angående de begge beskattningsföremålen, inkomst af kapital och arbete. I afseende härpå hade beredningen antagit, att det lämpligaste sättet för medgifvande af lindring åt de mindre förmögna samhällsmedlemmarne, genom hvilken lindring en förhöjning utöfver det normala beloppet måste för de mera bemedlade uppkomma, synes vara att indela samtlige skattskyldige i tre hufvudklasser, af hvilka den första erhåller nedsättning under nyssnämnda normalbelopp, den andra klassen erlägger detta normala belopp utan lindring och den tredje klassen vidkännes den förhöjning utöfver det normala beloppet, som är en följd af den nedsättning som blitvit den forsta klassen medgitven. Hr Philipsson uppträdde först, motiverande detta beredningens förslag. Framhöll, huruledes en proportionerlig beskattning måste kännas tung för de mindre bemedlade klasserna. Skulle en lindrig för dem ega rum måste den ske på de förmögnares bekostnad. Det är sannt att dessa deröfver skulle kunna beklaga sig, men deras frikostighet är känd. Deras klagan skulle också blott kunna gälla formen. Värre vore om de mindre bemedlade skulle klaga öfver alltför nedtyngande skatter. Detta skulle vara materiela skäl till klagan. Mun borde derföre ålägga proportionsvis mindre skatt för mindre inkomster och större för större tills skatten för alla blefvo lika. Fördelen med beredningens förslag vore den, att man kunde börja att bestämma lindringen från en viss gräns och sedan gå nedåt; man kan således på förhand se huru denna beskattning skall verka. Hr Francke ogillade indelningen i klasser, först emedan derigenom en klass ställas i den kategori att den ej kan fullgöra sina medborgerliga pligter. Det är dessutom förhatligt att taga från den ene och gifva till den andre. Trodde att målet lättare nås genom afdrag på den summa som skall beskattas och i synnerhet genom en lindring för de lägst beskattade. Yrkade återremiss till beredning. Hr Hedlund. Huru man söker maskera saken medför dock beredningens förslag en maskerad progressiv beskattning. Önskade afdrag på den inkomstsumma som underkastas beskattning och anser ej 1,000 rdrs afdrag för högt tilltaget isynnerhet som det ej tillsammantaget gör större minskning än 21 å 22,000 rdr, som blir lätt att fördela. En stor förenkling i uppbörden uppstår äfven derigenom. Komiterades förslag vore deremot konstladt och godtyckligt. Hr Blomstrand framhöll hurusom man med de tre klasserna aldrig kan göra några säkra beräkningar, emedan man ej vet hvad man har att röra sig med. Man fördelar skatterna så och så, men sedan kan en hop personer ej betala efter denna fördelning och genast är hela beräkningen rubbad. Antalet personer i hvarje klass förändras dessutom med hvarj år och tillfölje deraf måste myeket besvärliga beräkningar göras för hvarje år. Hr Wijk ville närmare motivera sin blifvande röst. Ansåg beredningens förslag innebära stora orättvisor och abnormiteter samt ega en kommunistisk anstrykning. Det vore nu 187 personer som tillhörde den klass, hvilken vore underkastad förhöjning, men denna gräns kunde i en framtid ställas ännu högre. Ingen kan bestämma hvar sådant en dag skall sluta. Önskade lindring, för de mindre bemedlade, men på annat sätt. Hr O. Dicksons förslag hvilade på en princip som talaren erkände. Hoppades att man skulle komma till ett förslag som åstadkomme den lindring alla önska. Hr J. J. Dickson ansåg det nära nog vara en skyldighet att i denna sak yttra sin mening. Man måste erkänna den välvilja som utmärker beredningens I förslag, men här hade det gått såsom oftast då hjertat ensamt talar, det sunda förståndet hade fått sitta emellan. — I 57 8 af bevillningsförordn. föreskrifves för det I första, att den högre afgift som uppstår genom lindring si skattebördan för en viss klass, skall lika fördelas på alla. Vidare, i den tabell som berednir upprättat öfver sde olika beskattnings serna, visar första klassen insvven enda som bär hälften af den skatt hvilken nu deredningen ansett dem böra underkastas. Dessa ha således förut varit otillbörligt lågt beskattade. Tal. kunde för öfrigt ej förena sig om de tre beskattningsklasserna, ty om man antager normalklassen till dem som ega emellan 6,000 och 10,000 rdrs inkomst, så (sar en person med 65,000 rdrsinkomst en förhöjning af 5000. Beredningen har således ej varit lycklig i att trä ffa I klassgränserna. — För öfrigt eger äfven hr O. Dicksons förslag ett lyte. Af stadens 32,326 personer träffas blott 5,382 af bevillningstaxering. Antalet af de till staden skattskyldige skulle genom nämnde förslag AA; Oare nedoa till 1019 narcanar DOÄtHA vara to