Göteborgsposten – 5 december 1863, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTRTCKEHRI. E —— A— gas det var ty det gamla Lorensberg — i äfven -Winbergs kalladt — som i så många herrans år fått passera för Göteborgs UJurgård, inclusive alla de natursköna och äfven i materielt hänseende uppfriskande utvärdshus, som hufvudstaden i så rikt mått erbjuder. Lorensberg, den sordna tummelplatsen för råra Första Majkhjeltar, passionerade karuselläkare af båda könen, afundsamma och trät-;? giriga menageriföreståndare samt beserkarasande och knifhuggande artillerister, synes på god väg att ötvergå i andra händer. Åtminstone utbjudes det till salu och snart skall måhända blott minnet vara qvar af dess Fröjas lunder och Bacchi tempel. Måhända den tiden ej är långt aflägsen, då här skall uppstå ett Eldorado, erbjudande den prydlighet, anstand och comfort, som nutidens och enkannerligen vårt samhälles smak med rätta kräfver. Ty skulle äfven detta ställe nedsjunka till en lokal af tvetydig art, var då så god och säg, hvar man skall tillbringa en vacker första Maj eller en till utflygter ur boet lockande sommarafton! Att gå och spatsera och kritisera hvarandra i Trädgårdsföreningen blir dock — medgit det — enformigt i längden, man längtar ut från stadens qvalm och buller för att efter en väl använd dag få njuta at Guds tria natur, och — hvarföre förneka det? — äfven en smula af Guds gåfvor. För så vidt vi veta finnes utom vår goda stad ingen förlustelseort, ty vi taga för gifvet att Margreteberg och Ekedalen icke ens för den tröttaste vandrare kunna vara på något sätt inbjudande. Visserligen har Lorensberg liksom) Blommens sal på de senaste åren icke varit särdeles gouteradt af Göteborgs beau monde och skälet dertill är lätt funnet; men det har dock för ganska många Åungherrar, i brist på annat, varit en ingalunda otreflig tillflyktsort. Vi tycka oss nu se en pikant dragning på en och annan liten täck mun, åtföljd af den der betydelsefulla skakningen på hutvudet, som vill säga så mycket som så: ÅJo, derpå tviflas visst icke! men mer än ett kotteri al sympatise rande vänner har i Lorensbergs skäligen anspråkslösa kägelbanor sommartiden illbragt vissa aftnar i veckan under muntert och oförargligt skämt och en angenäm och stärkande kroppsöfning. Må vi derföre hoppas, att den med så många glada minnen förknippade gamla lokalen snart måtte uppstå i en föryngrad gestalt och att de dagar måtte varda kommande, då äfven Göteborgs unga damer icke skola försmå att inandas blommornas doft i Lorensbergs svala och skuggrika parker! A propos damerna, som med den qvinnan medfödda känslan för andras lidanden alltid ömma för nästans olycka, lär en musikaliskdramatisk soirå vara tillämnad för ett godt ändamål. Dagen och stunden äro ännu icke fullkomligt bestämda och ej heller kommer soireen att annonseras, men vi ha oss bekant genom vän och väns vänner att anteckning af biljetter till densamma kan ske hos en musikälskarinna inom vårt samhälle, hvilken står i spetsen för företaget och som aldrig tvekat att låta allmänheten njuta at hennes utmärkta talang, så fort dermed ett godt ändamål kunnat vinna framgång. Soirben är ämnad ntt gifvas på Nya Teatern och inkomsten kommer troligen att delas mellan de brandskadade i Warberg och de nödlidande i Vester-Dalarne. Man har sagt, att det redan vore nog gjordt för de brandskadade, men ack! hvem känner väl all den nöd, som en så samhällsförödande olycka åstadkommer? Må man för öfrigt betänka, att det idoga samhället haft sina hufvudsakligaste inkomster af sommarens badgäster, och att dessa nästa sommar svårligen till något stort antal kunna infinna sig; att det följaktligen behöfves en sparpenning icke allenast för denna utan äfven för nästkommande vinter. Vi äro för öfrigt säkra om att den nitiska nödhjelpskomiten i Warberg nog skall veta att bättre använda inflytande bidrag än nödhjelpskomiten i ett visst annat brandskadadt samhälle, hvilken ansåg sig ha fått in så mycket medel att den fann för godt att för en del af dem inköpa ett par dyrbara silfverpjoser åt sin ordförande. Det heter att stora andar gå igen. beras minne må af en eller annan orsak ha varit dammhöljdt, alltid kommer det något som afblåser dammet. Hvem har i våra dagar, hvilka sett Nerudor och Delepierrer födas, kommit att tänka på Paganini, den store mästaren, som ej mindre genom sitt snille är genom de romantiska händelser som sades hänga tillsammans med hans öde, på sin tid var det förnämsta lejonet inom musikens och salongernas verld? Som sagdt, man hade nog ej på långliga tider tänkt på Paganini, då häromdagen en Stockholmstidning, under rubrik döds