Göteborgsposten – 5 december 1863, sida 1

Veckokrönika. Hvilken lifvande anblick i förgår på morgonen: ett tätt snöfall, hvitklädda gator och tak, staden i vinterhabit! Redan tyckte man sig höra den muntra bjellerklangen; redan såg man den ystre, nätbeklädde fålen stampa framför bredslädan, i hvilken en ung skönhet med friskhetens rosor på kinderna — vinterns rosor gifva stundom icke efter jör sommarens i täckhet och behag — tronar bredvid sin fru mammas eller något annat förklädes sida, otåligt atvaktande att den lycklige, fastän visserligen för tillfället något tillbakasatte fästmannen, älskaren eller — hvad vet jag? — skall med en väldig pisk-klatsch gifva springaren order att bryta upp; redan såg man ordnadt ett af dessa trefliga slädpartier, hvilka bruka slutas med en ännu trefligare bal på Börsen — ty i Göteborg måste ju, för avt allt skall gå rätt till, hvarje parti slutas på börsen —; ja, redan såg man allt det der och måhända ännu mera i perspektiv, då etter några timmars förlopp både snö och förhoppningar voro gångna i vatten. Dock, varen tröst, mina damer, gamla personer, som känna till sädant-, säga att det är ännu mycket snö i luften och kanske när detta läses ligger han der redan i stoftet, liksom fallen från skyarne. December har gjort sitt inträde med en temligen barsk mine, och om icke alla tecken och spådomar bedraga — sjelfva almanackan lofvar snö och klart väder — skola vi hafva både snö och slädföre till julen, något som från gamla tider ansetts vara ett nödvändigt bihang till en riktig julhelg. Men låtom oss icke tala om den snör som föll i går eller om den som kan komma att falla i morgon; krönikeskrifvaren ber, innan han går vidare, att få yttra ettlitet, bara ett litet ord i skarpskyttefrågan. En af kå rens medlemmar, N:o 115 vid andra kompaniet, hvilken vi i förbigående bedja att få kom plimentera för det lyckade valet af signatur har på ett lika humant som, efter hvad de vill synas, i sak gående svaromål bemött vår: