Göteborgsposten – 4 december 1863, sida 1

—— — —rT— ooo ——— — — ———— —5 nom om han samtyckte till att vi lemnade vårt lilla söta barn från oss. Fred sinde mig det kortaste bref med omguende post. Ja, sade han, barnet skulle vara grufligt till besvär om bord, och det är vida bättre för det att stanna i England. Jag skickade hans bref till juristen. och dagen efter kom han med en sköterska, en äldre hederlig menniska och hemtade min dyra engel. Ni förstår, miss Villars, att hvarken Fred eller jag hade gjort det klart för oss att vi skiljdes från henne för alltid. Vi tänkte blott på huru bra det vore om hon fick ett godt hem i England gratis, under det vi foro att låta steka oss i Indien. Men ack! när det ena året efter det andra förflöt, och de två barn, som föddes i Indien, dogo, började jag att längta grufligt efter min förlorade älskling; och om jag ej varit hvad somliga kalla lättsinnig, och om icke Fred och jag hade passat så väl för hvarandra och alltid varit lyckliga tillsammans under alla besvärligheter, så skulle mitt hjerta brustit, tror jag. Men jag slutade med att foga mig i omständigheterna, sade mrs Lennard med en djup suck, och jag får två gånger om året underttelse om min älskling, fast jag aldrig fått några af henne, och jag tror verkligen att hon icke vet att hon har någon mamma på jorden — och jag har hennes portritt, den stackars engeln, och hon är mycket lik hvad jag var för tjugo är sedan. — Det vet jag att hon är, svarade Eleanor allvarligt. — Vet ni att hon är det? Ni känner henne då?