Göteborgsposten – 4 december 1863, sida 1

att jag hade en liten tlicka, som jag måste ta med mig derföre att jag ej hade råd att skaffa henne ett teflig hem i England. Han föreslog mig att adoptera dam lill: slickan och uppfostra henne som sin egen dotter ned mil mans samtycke. I Han lofvade mig att hon vid hans död skule ärfv: ganska mycket och att om han lefde ännu, då non gift I sig, han skulle anslå åt henne en verklig förmögenhet Sannolikt skulle han, yttrade han, testamentera till henne alla sina penningar, men han gjorde det till ett vilkor at hvarken jag celler hennes far skulle någonsin göra ansprål på henne. Vi skulle lemna henne alldeles fran oss och nöja oss med de underrättelser om henne, som han tic efter annan skulle gifva oss. j — Jag är ensam, mrs Lennard, sade ha, till och med min rikedom är mig en börda. Mitt lif är tomt och utar något mål. Jag har intet som äggar mig att arbeta — ingen, som jag kan älska och beskydda. Låt mig få er lilla flicka; jag skall bli en bättre fader för henne än er man kan bli. Först tyckte jag att jag aldrig i ver den skulle kunna gå in på något sådant, men efterhand fick han mig att ge efter genom sina allvarliga ötvertyg zande ord, som mot min vilja gjorde det klart för mig att jig icke hade råd att leja en sköter ka, som kunde följa mig till Calcutta; jag hade annonserat efter en ayah for det fall att en sådan ku lle vilja återvända mot det att ångbatsalgiften betaltes för henne, men ingen hade svarat på annonsen. Derfor gick jag slutligen in på att skrifva till Fred och fråga ho