Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 1

man är frestad att tänka sig hos en jurist grå hår, tvärhet och en blå påse — litet uppmuntran, och om ungefär en vecka friade han till mig och fick ja, fast mitt hjerta ännu var fästadt vid Fredrik, och jag ännu korresponderade med honom med Louisas bistånd. Eleanor såg mycket allvarlig ut vid denna del af berättelsen och mrs Lennard tolkade detta som en stum förebråelse. — Ja jag vet att jag gjorde mycket orätt, men hvad i all verlden skulle jag göra, då jag på det ena hållet ansattes af pappa och på det andra af Fred, som lofvade att han skulle skjuta sig för pannan, om jag ej skref till honom hvarje postdag? Den unge juristen, som jag hädanefter skall kalla min fästman uppförde sig på det ädlaste sätt. Först och främst köpte han pappas egendom, icke för att han behöfde den, utan för att pappa behöfde penningar, och han betalade mycket mer än egendomen var värd, så att kreditorerna fingo sitt och pappa kunde köpa en lifränta hvarpå han kunde lefva mycket väl utrikes. Det förstås att detta var mycket ädelmodigt af honom, men han sade att det ej betydde något och förklarade att min kärlek skulle ha ersatt mycket större uppoffringar. Ni vet att han trodde att jag ilskade honom, och jag försökte verkligen att älska honom och öfvergifva den stackars Fred för pappas skull, men ju mer jag bemödade mig att öfvergifva Fredrik, och ju mera främmande och kalla jag gjorde mina bref, desto mera hjertslitande blefvo hans, och han påminte mig om de löfen, jag aflagt i trädgården i Bath och sade att om jag