Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 1

svek honom skulle hans blod komma öfver mitt hufvud Så gjorde både det ena och det andra lifvet till en börd: för mig. Fast pappa hade min fästman till biträde, så drog de ut på tiden innan pappa fick sina affärer ordnade; slutli gen var allt färdigt, och vi anträdde vår resa på Konti nenten. Min fästman ledsagade oss, och det var bestämd att vi skulle gifta oss i Lausanne. Jag behöfvor icke sägatt jag alltjemt var mycket ledsen och att jag tyckte at jag var mycket elak, derföre att jag bedrog den bäste mar i verlden. Måhända var det värsta af allt att min fist man hyste så fullkomligt förtroende till mig, att jag knapy tror att jag kunde väckt hans misstankar. Han talade ibland om min ungdom, min barnslighet, och mitt okonstlade väsende, tills jag brukade tycka att jag var en riktig Lucretia Borgia. Ack, hvad det var rysligt, miss Villars, jag kände mig ofta frestad att knäböja för honom och säga hur det hängde ihop med Fredrik, men tanken på min stackars pappa och erinringen om de penningar, han betalt för egendomen — penningar, som icke kunde återgäldas. förseglade mina låp ar, och jag fortfor att dagligen bedrags den bästa menniska i verlden. Ni finner att jag hade gåt för långt för att kunna draga mig tillbaka, och ack! min kära miss Villars, man får alltid plikta rysligt mycket för det onda, man gör -— om man börjar att bedraga någon, är man tvungen att fortfara oup, hörligt, att låta det ena bedrägeriet följa på det andra, tills man märker att man är den uslaste menniska i verlden.